Stormigt miljöombyte
Under loppet av två veckor har det varit väder varning två gånger. Klass 1 varning med en klar och tydlig uppmaning om att om man inte absolut måste så ska man undvika att åka ut på vägarna.
Förra Onsdagkväll låg jag vid 22 tiden övertaggad i ett mörklagt sovrum med ljuset från mobiltelefonen upplyst i ansiktet, johans ovetande tunga andetag i öronen och en handlarlista längre än barnens önskelista till tomten som ett varmt mjukt omhuldande bomullstäcke.
Aftonbladets aviseringstjänst fick mig att sätta mig käpprakt upp med andan i halsen och med snabba fingrar surfade jag in på en hemsida som kunde tala om för mig i klartext exakt vilka städer som berördes av varningen. Den efterföljande torsdagen spenderades surandes vid köksbordet, blängandes på varenda snöflinga som föll mot marken som en hån mot hela ikeakoncernen.
Förra Onsdagkväll låg jag vid 22 tiden övertaggad i ett mörklagt sovrum med ljuset från mobiltelefonen upplyst i ansiktet, johans ovetande tunga andetag i öronen och en handlarlista längre än barnens önskelista till tomten som ett varmt mjukt omhuldande bomullstäcke.
Aftonbladets aviseringstjänst fick mig att sätta mig käpprakt upp med andan i halsen och med snabba fingrar surfade jag in på en hemsida som kunde tala om för mig i klartext exakt vilka städer som berördes av varningen. Den efterföljande torsdagen spenderades surandes vid köksbordet, blängandes på varenda snöflinga som föll mot marken som en hån mot hela ikeakoncernen.
Efterföljande Onsdag kväll, dvs i förrgår, hade jag lärt mig av mina misstag och avvaktiverat aftonbladets aviseringsstjänst som naturligtvis var den budbärare av vädervarningar jag ville ta kål på.
Vaknade pigg och taggad på torsdagmorgon redo att handla. Putsade visakortet och smörjde in lädret på plånkan. Steg upp, åt frukost och vad hör mittt högra öra? Nyhetsmorgon och...vädervarning, klass 1 med inställd lokaltrafik, stängda förskolor och skolor. Människor som snöat in t och som inte kunde ta sig på sina arbeten..
Vaknade pigg och taggad på torsdagmorgon redo att handla. Putsade visakortet och smörjde in lädret på plånkan. Steg upp, åt frukost och vad hör mittt högra öra? Nyhetsmorgon och...vädervarning, klass 1 med inställd lokaltrafik, stängda förskolor och skolor. Människor som snöat in t och som inte kunde ta sig på sina arbeten..
Ville vädret säga oss något? Ville vädret varna oss för möjlig katastrof? Ville vädret skydda oss från fattigdom?
JAG VÄGRAR brukar Molly utbrista när läget är kritiskt vilket denna nyhet naturligtvis var. Denna gång skulle dock inte någon nyhetsankare få hindra mitt möte med Ingvar Kamprads storverk. Varorna väntade på mig. Visakortet var putsat och redo. Kaffetermosen kokad och redo att tömmas. Jag och min svärmor tog helt enkelt och tvingade våra män att följa med så dom fick köra i det dåliga väglaget.
Kanske skulle vi ha lyssnat på vädret, kanske måste vi reflektera över detta till nästa gång.
Efter två timmar i bilen ungefär parkerade vi utanför IKEA. Då hade vi svängt in på en och annan bondgård efter vägen, lyssnat till älgjakt och traktordiskussioner men utan att humöret sviktat alls. Vi hade målbilden klar och tydlig framför oss. En del mer taggade på den än andra.
Strax innan detta fotades av min lika övertaggade svärmor hade vi dryftat känslan av total eufori och värme i kroppen av att äntligen vara i en annan kommun, på ett shoppingområde, och dessutom på IKEA.
"Känner du lyckan och värmen i kroppen", frågade jag min man och svärfar som just då var ivrigt involverade i ett samtal om hur de snabbast kunde ta sig till Jula-området.
- Nej det gör jag inte rungade min man, däremot känner jag en blodpropp på väg att samlas i hjärnbalken.
Strax innan detta fotades av min lika övertaggade svärmor hade vi dryftat känslan av total eufori och värme i kroppen av att äntligen vara i en annan kommun, på ett shoppingområde, och dessutom på IKEA.
"Känner du lyckan och värmen i kroppen", frågade jag min man och svärfar som just då var ivrigt involverade i ett samtal om hur de snabbast kunde ta sig till Jula-området.
- Nej det gör jag inte rungade min man, däremot känner jag en blodpropp på väg att samlas i hjärnbalken.
Där och då förstod jag och min svärmor att vi måste börja på övervåningen, i restaurangen.
Väl i kön lyckligt omgiven av IKEAfamily priser hör vi några väl kända röster bakom oss som mumlar om biltemas kaffe och bulle för 5 kr och hur ikea tar 10 för endast kaffe.
Då tryckte vi oss framåt i kön, som för att skynda på kön lite. Nu var det allvarligt läge.
Då tryckte vi oss framåt i kön, som för att skynda på kön lite. Nu var det allvarligt läge.
Mätta och belåtna började vår vandring genom hyllor av allt som man verkligen skulle behöva när man tänker efter.
Vi lastade i vagnen och karlarna lastade ur.
Vi lastade i vagnen och karlarna lastade ur.
Våra huvuden gick som på två ugglor från sida till sida för att hinna se alla skatter som bara låg där och väntade på att vi skulle komma.
Svärfar hela tiden minst 10 meter framför oss med en blick som i panik skrek, KOM NU.
Svärfar hela tiden minst 10 meter framför oss med en blick som i panik skrek, KOM NU.
Min man flydde på toaletten ett par gånger vilken är en väl inövad strategi för att slippa saker som känns jobbiga. Detta är jag numera fullt och fast övertygad om, dock så hann jag faktiskt upp min svärfar en gång, till och med såg han glad ut. Ni förstår säkert varför:
Slutet gott allting gott. Vi tog oss igenom i hyfsat väl samarbete med hyfsad stämmning och vi hann till och med om på Jula. Det märkliga i kråksången är att jag vet att jag lagt mer varor i vagnen än som följde hem. Jag vet att jag aldrig någonsin varit på IKEA och handlat för så lite- ändå hör jag min man säga i telefonen att han utfört hjärt och lungräddning på visakortet?
Det måste i så fall ha hänt något på JULA som jag inte är medveten om. Måhända var det den där påsen med JULAchoklabollar som han tror att jag inte sett, längst in i frysen i nedersta lådan? I en rosa påse?