En svältande tonåring och en riktigt död grävling
Vi tar det från början.
Små barn små bekymmer.
Till exempel kan det vara lite trixigt att hitta rätt napp för just min bebis eller hitta den nyaste pokemon bland alla gubbar som det finns att välja bland i leksakshyllorna. Det kan vara ett vardagligt bekymmer att hitta sko nummer två när man skulle lämnat barnet på förskolan för 5 minuter sedan redan, vilket i sin tur innebär att man kommer att komma försent på jobbet IGEN.
Allt detta kan verkligen utveckla och utmana tålamodet.
Vill man ytterligare töja på den psykiska hälsan kan man också låta sin 2 åring köra den lilla barnanpassade kundvagnen på ICA. Eftersom det är den första erfarenheten som barnet får av rallycross på elitnivå är ett tips att som förälder först sondera det befintliga kundunderlaget och därefter riskkalkylera huruvida någon av de befintliga eller kommande kunder på parkeringen är någon man absolut inte vill ska bli påkörd eller skadad, till exempel din chef eller bästa väns mamma som råkar vara BVC sköterska eller någonting liknande.
Stora barn, stora bekymmer är ett talesätt som erfarenheten från små barn gjort mig lite orolig.
Jag börjar dock ana att detta ordspråk kanske även betyder att "tonåringar to be" kanske blir ett bekymmer för tonåringen to be to him or herself?
Jag menar nämligen att ingenting kan vara så farligt för en tonåring som en tonåring vid ett bord dukat för flera.
Jag vet ingen annan ålderskategori som skulle kunna svälta ihjäl vid ett dukat bord annat än just tonåringen.
Minuten efter kamerans klickande utbröt 4e världskriget då båda ägarna till vardera (för kort ) arm blev upprörd för att den andra inte kunde sträcka sig liiiiite till.
Summa: en tonåring vid ett frukostbord för flera löper en sann verklig risk att dö svältdöden.
Observera den 1.5 åring i bakgrunden som vill ha en macka och ställt sig upp, gått efter kökssoffan och lutat sig svagt framåt för att utöka rörelseytan.
Ingen svält riskerar att drabba det lilla barnet.
För en simpel förälder som sitter vid denna krigszon , oerhört trött och bevittnar hur ens barn, som över en natt, förvandlats från självgående med självförtroende till fysiskt bestulen på rörlighet kan denna situation göra att man tvivlar på sina ögon. Det måste vara bortbytingar tänker man med en svag strimma hopp men sedan så ser man likheten med pappan och så slår sanningen och verkligheten en bitchslap i ansiktet. Det är mina barn. Det är mina barns armar som inte når över en bordslängd i fullt utsträckt läge. Jag ser det men tror inte mina ögon.
Nu har jag förvisso synfel och bär glasögon. Ibland på näsan men ofta i pannan eftersom det kletas en hel del olika ingridienser och kroppsvätskor på dem vilket dimmar synen en hel del. Snor på glasen ger inte riktigt samma sken som den gula ton man kan beställa på specsavers om man vill se världen genom ett glatt sommarsolsken.
Ibland spelar det dock ingen roll var man har glasögonen, man tror som sagt ändå inte sina ögon.
Detta hände mig häromdagen då jag stod i vårt sovrum och tittade ut genom fönstret. Jag kände mig lugn, avslappnad och höll precis på att tänka en positiv tanke om hösten då mina ögon fastnade på någoting. En brun upphöjning i gräsmattan jag aldrig sett förr.
Jag började med att kisa lite i ytterkant på båda ögon
Jag gick vidare till att rynka ihop bekymmersrynkan i ett försök att se tydligare. Jag blinkade hastigt till ett par gånger och spärrade slutligen upp ögonen för att riktigt se med hela ögonen.
Jag såg, alla tre gånger samma sak men ville så gärna, så väldigt väldigt gärna ha sett fel eller sett med snor på glaset så upphöjningen kunde avlägsnas med en liten näsduk, att jag ropade på min man:
"Johan. ..det ligger någonting på gräsmattan vid barnens studsmatta, Vad är det för någonting? "
Han kom och tittade ut genom fönstret tillsammans mig och lika lite som jag trodde på ögonen innan trodde jag på honom då han förvånat utbrast:
"Men kolla. En grävling har gått och lagt sig att sova precis där, han ser ut att sova väldigt djupt också "
Jag och en av mina tonåringar blev plötsligt väldigt lika i kroppsligt uttryck och jag har en bild som tydligt talar om att tonåringen har något på hjärtat och som jag i den stunden starkt kunde identifiera mig med.
Har någon av er något tips om en bra optiker? ;)