Orden Jag Tänker

Jag sitter här vid köksbordet och funderar med min rykande heta kopp the på allting och ingentings allvar. 

Livet är upp och livet är ned men hela tiden följer människan med i den karusell som vi inte frivilligt satt oss i men som vi har ansvar över. Alla våra val får följder. Det är lite som fjärilseffekten på olika nivåer. 

 

Jag har saknart att blogga men ändå inte känt att jag kunnat logga in och låta fingrarna flyga över tangentbordet, blottandes mina innersta tankar ( och yttersta för den delen) 
Utan föraning, utan någonsomhelst skillnad förutom en rykande koppp the istället för det svarta guldet Gevalia så plötsligt befann  jag mig här inne och ja...det känns bra. Vi får se vad det blir, om det blir mer eller inte men vem bryr sig? Vem bryr sig om vad jag har för mig eller vad jag dricker till frukost? Ingen, jag är inte mer än en obetydlig  liten del i de karuseller vi är passagerare i genom livet. 

 

Jag är nu i vecka 32 och det är inte så länge kvar.  Det går upp och det går ned, precis som med karusellen. Allt med bebisen är bra vilket är huvudsaken. Jag däremot når nya oanade höjder varje gång jag ställer mig på vågen. Som en naturlig följd av det så förstår alla som varit gravida själva att detta innebär att man gräver ett hål djupare än djupast i ett aldrig sinande krafttag i det innersta innersta av skafferiet i ett eftersök på någon liten godisbit som ramlat ut ur barnens lördagsgodis till tröst och tillfällig "vem-bryr-sig" känsla.
Lyckan när man hittar en gömma längst bak på hyllan....torr ja visst, men VAD spelar det för roll? 

 

En roll det trots allt spelar visade sig för mig brutalt och pinsamt när jag dagen efter satt hos barnmorskan och naturligtvis glömt bort att jag skulle lämna ett sockerprov! Likt min vikt sköt sockerprovet också i höjden och jag fick förklara att "jaaaaaaaaaaa det är ju inte ofta jag äter godis förståss men just igår råkade jag göra det." 

 

Jag har i dagarna gjort en 6 timmar lång salstenta om systematiskt kvalitetsarbete. Det var precis lika fruktansvärt som det låter. Karusellen drog igång  redan när jag kom till skrivningen och blev placerad i ett rum utan toalett. Det var med ett milt överseende som de gick med på att jag skulle få gå på toaletten när jag kände att jag behövde det, då de såg att jag var var gravid. 
Eh...tack?! 

 

Jag hade så klart införskaffat lite nödprovianter för att kunna skaka igång hjärnan med när den började lägga av vilket bestod av - vad jag tyckte - ett fint exempel på tallriksmodellen. 

En mandarin. 
En vattenflaska. 
En fanta 50 cl
En smörgås med gurka, tomat, ost och skinka på och......

 

4 kexchoklad!

 
En av fyra tanter som turades om med att vakta mig kunde inte låta bli att kommentera när de såg min uppdukning  "Du har då  tagit med mig så det räcker". Detta  gjorde att jag direkt drog parallellen till en barnlös bitter aldrig-gravid-wannabee. 
Humöret åkte ned tillsammans med karusellen mot en krasch i betonggolvet som var helt skoningslös. 
Hon stängde snabbt dörren om sig vilket nog var tur för alla inblandade. 

Pennan började flyga irriterat över papperen och jag skrev och skrev och skrev. 24 sidor och fem timmar senare hade jag en blåsa på långfingret och skavsår på pekfingret - kommande vägning och sockerprov kommer garanterat avspegla tantens kommentar. 

Nu är det c-uppsatsen som är kvar. Det  är bara att ladda inför det så gått det går och hoppas att tidsplanen håller. Både för färdigställandet av den och för graviditeten. 
Det är på det berömda håret att jag ska hinna innan den fjärde diamanten kommer till oss. Den är ju också på laddning så att säga.