Orden Jag Tänker

 

Om det varit paus i bloggandet eller om det beror på att jag helt enkelt inte haft enerig eller tid det vet jag inte men helt klart är att det varit den längsta pausen i den här bloggens historia i alla fall. 

Tystnaden har vi alla överlevt och orden jag tänkt har varit fångade inne i min alldelens fullproppade hjärna och cirkulerat omkring och gjort att jag förmodligen sett mer borta ut än vanligt :)

 

Jag studerar på heltid, jobbar halvtid och har tre barn hemma och en man som jagar, privata problem som jag väljer att inte dela så här i denna offentligt privata nätsida. 
Ibland är det JÄTTE synd om mig. Det är alla andras fel att jag inte hinner det jag ska. Det är alla andras fel att jag är trött och ja för att göra det hela busenkelt så: ALLT är alla ANDRAS fel. Jag är ett offer och det är såååå synd om mig eller hur? Eller ...är det det? 

 

Jag är helt säker på att barnen och den jagande mannen då och då skulle vilja säga "Shut up and move on" men ...det gör de ju förståss inte eftersom de vet att de då förmodligen får något mindre gott till middagen den aftonen.

 

Däremot har Paul McGee sagt det till mig. 

S.U.M.O. shut up, move on heter boken som totalt fångat mig. Den rekomenderar jag mer än starkt till alla, även en  svetsare kan förstå vad som står säger min man - och då är det nog så - för mig veteligt har han bara läst två böcker från pärm till pärm i sitt liv och det är Jessie och S.U.M.O , sedan har han lyssnat på ljudböcker (bl a Da Vinci Koden så jag säger inte att han inte tar del av literattur utöver Svensk damtidn...jag menar Svensk Jakt.)

 

Medan jag sitter här och bläddrar lyssnar jag på ordväxlingen från ovan. Barnens och inte guds för han vet jag inte om han finns, och gör han det tror jag nog inte att han skulle ha så vasst och högljutt tonläge som jag hör min dotter ha när hon tillrättavisar sina bröder. De är snabba att skylla på varandra 

Näää...det var inte jag. Det var hans fel ... han sa....det är alltid han som...förra året fick han en godis mer än jag...

 

Detta är inget ovanligt och så är det nog i alla hem och inte bara bland barn utan även bland vuxna. Vi skyller ifrån oss.

De är alltid någon annans fel och det är alltid synd om den som har ordet. Ett offer för den enorma orättvisa som en godis för ett år sedan kan innebära. Att lägga skulden på någon annan innebär att man själv inte behöver ta ansvar för situationen och hur den artade sig oavsett hur man valde att handla utifrån vad som skedde.

 

Shut up and move on! Det kanske ÄR så att det är orättvist eller någon annans fel men VAD gör du åt situationen NU? Går du omkring och ältar det som ett offer? Paul McGee skriver om offer t-shirts som behöver bytas mot t-shirts med trycket SUMO på istället.
Visst finns det rättigheter, men det finns också skyldigheter. Det som händer kanske inte alltid är rättvist eller mitt ansvar, men hur jag väljer att hantera det är mitt eget ansvar. 

 

Om man tänker sig en skolklass där fröken i de mindre årskurserna  frågar en fråga, vi kan ta vilken som helst

- vem kan svara på vad det är för datum idag?

SWOSCH alla händerna är frenetiskt vinkande uppe luften innan fröken hinner blinka och budskapet är tydligt Välj mig, välj mig 

 

Riktigt så behöver det ju inte bli:
Vem har spillt ut mjölken på bordet?

SWOSCH alla händerna i luften ""det var jag, det var jag" ...Det skulle bli märkligt i sig. Vad jag menar är att det behövs en tanke på vad man själv kan ha för del?  Vad kunde man ha gjort annorlunda?
Man måste göra nya val och handla på nya sätt. Att tänka på vad man säger helt enkelt. 

"Det är orättvist" - vad kan vi göra åt saken? 
"Det är omöjligt" - vi försöker! 

"vems fel är det?" - vad spelar det för roll? Hur går vi vidare? 

"jag är ett offer" - jag överlever

 

Alla är offer.
Jag med - för vad gör jag? 

Jo jag gnäller för mig själv
Jag ska då alltid plocka upp, jag hinner ingenting för att ni inte hjälper till nog...om jag bara fick mer hjälp av....det är alltid så här...och offertshirten är lika smutsig och hemsk på mig som på någon annan. 
Nej från och med nu ska det stå SUMO på min tshirt.
och som minnesbild till mitt löfte till mig själv ska jag ha bilden på badbollen. Den är så talande och så sann. För alla är just den version man själv  ser som sanningen den som är förnuftig.