Orden Jag Tänker

I går satt jag och såg på en pojke som visade ett mod som inte många vuxna har. En femtonårig pojke blottade sitt innersta för en kyrka fylld till bredden med kamrater, föräldrar och lärare. Med ljus, klar, stark och orädd stämma berättade han om hur han blivit oskyldig anklagad för en sak och hur det fick honom att gå upp på sitt rum och skriva ner hur det fick honom att känna. Hur det rivit upp honom att blivit sviken av en kompis som han litat på och hur sveket och anklagelsen fick honom att känna sig oönskad och dålig.
Den texten hade nu, ett år senare fått en melodi, komp och tonerna blandades nu med hans svagt darrande men stolta sångröst. 

 

Vi har så mycket att lära vi vuxna från barnen och deras sätt att se på sig själva och livet. Barnen ler mot livet även om det inte alltid blir som de har tänkt det. De ger inte upp för en motgång utan tar ett steg tillbaka och kommer igen med ny energi och nya ideer om hur de ska ta sig dit de ursprungligen ville. De vet att ett leende från dem ofta får de vuxna att le tillbaka med varm blick. Varma blickar är så mycket bättre än kalla och hårda. En varm syn på världen, vardagen och livet tar oss längre än kalla hårda oavsett om vi är barn eller vuxna. Tänk så mycket de vet redan barnen. När slutade vi vuxna att veta allt detta? När slutade vi att älska livet och de utmaningar som livet innebär? Jag blir varm inombords när jag tänker på den femtonåriga tvärhandhöga pojken längst fram i kyrkan, han har inte tappat det än. Han har inte slutat veta. Än vet han.

Att ändra våra tankar vid motgångar skulle kunna ändra vår värld. Om vi letade efter möjligheter istället. Om vi stod upp och vände ansiktet mot solen och lät den värma våra frusna svikna själar.  Självklart kan man inte alltid vara glad, inte alltid hoppas på att man ska hinna tänka och stoppa en negativ reaktion men för varje gång man lyckas tror jag man växer som människa. För varje gång man lyckas stärker man sig själv, och jag tror och hoppas att den stora lilla pojken längst fram i kyrkan gjorde just det - stod upp för sig själv - ledsen och sviken men på ett positivt sätt som i slutändan gjorde den här händelsen till något positivt. Han stärkte sig själv och övervann det negativa med en varm känsla och en känsla som han dessutom lät oss andra dela med honom. Att vandra mot ett ljus man kanske inte riktigt ser, det är inte lätt och man famlar kanske i vissa steg, snubblar och kanske behöver man sakta ner men jag önskar att vi alla kunde försöka komma ihåg när mörkret är som mörkast att inget i den här världen kan orsaka så mycket problem som våra egna tankar. Vi behöver mer än bara en stark vilja för att förverkliga det vi drömmer om, vi behöver värme i våra tankar. Vi behöver glädje runt tankarna på framtiden. Det vi drömmer om idag kan faktiskt vara den verklighet vi lever i, i vår egen framtid. 

 

Ett litet leende, ett litet hej kan vara början. Det kan vara början på ett nytt sätt att möta livet och andra människor. Ett leende eller ett litet ord kan få slut på ett otrevligt gräl eller en obehaglig situation, vara början på en vänskap eller början på något nytt.  Du kan, med ditt leende få någon med en dålig dag att må bättre, någon annan kan ändra din dag. En enda person kan ändra på en hel dag, på en hel situation, på en hel värld. 

Sedan är det så här också, och det vet också alla kompetenta kloka barn där ute, man måste inte alltid övertala eller överbevisa för andra att de har fel. Man kan välja att låta det vara, det lönar sig inte att försöka förklara för människor som bestämt sig för att missförstå allt man säger och gör. Det kan vara så att det är dags att bara låta det vara. Livet fortsätter, följ med på den resan istället för att stå kvar och stampa olycklig och missnöjd. Gör som en femtonårig pojke du hört talas om på en blogg du läste en gång i tiden. Gå vidare med stolthet. Lugn och trygg i att det blir bättre. Det blir bättre. Så mycket bättre.