Orden Jag Tänker

Jag har en mobiltelefon. Jag gillar den det gör jag, men inte mer än min familj. Inte mer än mina vänner. Jag brukar läsa aftonbladet på min telefon, ta kort med den, scrolla igenom facebook, instagram och snapchat. Jag håller kontakten med släkt och långväga vänner genom den, jag har min väckarklocka i den. Jag har en kalender och min mail i den. Det är väl egentligen så att det jag använder telefonen till minst av allt är att ringa. 
Det låter ju knasigt men det inget ovanligt med det,  det är liksom så det har blivit idag, 

 

Förr umgicks man i verkligheten, nu är det till stor del i olika forum som möten sker och man spelar eller chattar. Det är likes, stories och uppdateringar. 

Det är för all del inte bara barnens huvuden som sugs ner mot telefonens skärm utan även vuxnas nackar har alltför ofta börjat vinklas neråt i stället för att t ex låta ögonen möta arbetskamratens under lunchrasten. 
Vuxna människor som istället för att titta ut genom fönstret eller på den termometer som sitter kvar sedan stenåldern för ett antal år istället  tittar ner i sin telefon för att konstatera att det snöar ute. Verkligheten ett ögonkast bort kan dock vittna om uppehåll men det är inget som någon tar någon större notis om då väderappen har annat budskap. 
Tittar man runt lite under en dag kan man se ett flertal människor som tittar i sin telefon under tiden de går på trottoaren, medan de kör och under tiden de föreställer sig vara på fest och förväntas umgås med varandra. Istället för riktiga skratt sinsemmellan skickar man glada skrattande emoijs till varandras telefoner. Har man ingen telefon börjar folk ta kort på dig i smyg för att eventuellt kunna identifiera en möjlig terrorist eller i alla fall psykopat. Någonting konstigt måste det vara i alla fall. Ingen telefon? Istället för att titta djupt in i de nyföddas ögon hör man röster från barnmorskor som vädjar till nyblivna mammor att inte bara instagramma bebisen utan också bekräfta det lilla livet med mänsklig ögonkontakt. Det är precis som telefonerna blivit det viktigaste vi har här i livet. Under en middag eller sammankomst av något slag kan en telefon stickas under näsan på någon i samlingen med uppmaningen att bara kolla ett klipp lite snabbt. Samtalet eller stämningen fullkomligt dör. Dessa klipp är livsviktiga, jag förstår. NOT. 

Det är inte bara barnmorskorna som varnar för vår mobilanvändning utan även räddningstjänst vädjar om att faktiskt ringa 112 före man uppdaterar på sociala media att det skett en olycka, ibland till och med med bild ( vilket borde vara lagförbud på eftersom den som varit med i olyckan kanske har anhöriga som ser bilden före de blivit underättade av människor som är utbildade för den sortens besked). 

 

 

Idag har vi haft besök av våra bästa vänner från Älvsbyn, Det har varit helt underbart att få träffas och prata, skratta och krama varandras barn emellanåt de sprang förbi för att hämta en kaka eller  två. De hade inte riktigt tid med oss vuxna då de för det mesta hade fullt upp med varandra och att äntligen få träffas. 
Vi hade alla våra telefoner, men ingen av oss använde dem och ändå har jag ingen tavla eller burk med uppmaningen att umgås istället för att surfa under tiden vi besöker varandra. Vi bara umgicks. 12 stycken i köket, runt bordet som alla pratade, skrattade, åt och fikade samtidigt. Det var magiskt. Det var precis som det ska vara, en stund i nuet, i verkligheten. Det var likes stories och uppdateringar ändå. Det var bara att det skedde i själva verkligheten. Tack för idag. Tack verkligheten.