Med livet som insats.
Alla vet väl att köttbullar och spaghetti handlar om slalom, men vem hade anat att det även handlar om en promenad med barnvagn? Ska man verkligen behöva lyssna efter billjud - försöka avgöra vilken sida de kommer körandes på och då snabbt korsa vägen så man inte befinner sig på samma sida som bilen eller lastbilen kommer på? Är det trafiksäkert? Är det så det ska vara verkligen?
Jag känner mig dömmande. Min blick som innan promenaden var glad och opptimistisk om en fin promenad, om våren i analkande är nu sur, vresig och otroligt talande.
Ska man måsta vara beväpnad för att få gå på sidan av vägen? Beväpnad med iIsdubbar och promenadstavar för att inte blåsa omkull? Ska man måsta vara utrustad med skyddsutrustning och livräddningskit för att öka chanserna till att man överhuvudtaget kommer hem igen? Ska man behöva försvara sin rätt att vistas på samma väg som andra trafikanter?
Däckens friktion mot vägunderlaget skrämmer mig ända in i benmärgen. Skötväskan fungerar som ankare så tack och lov lyfter inte barnvagnen av vindraget i alla fall. Snön, smutsen och slasket blöter ner oss och får mig att känna mig som att jag gör något fel som vill motionera, som vill få lite d-vitamin, som får mig att känna mig dum som ens har fått tanken att gå på sidan av vägen med en barnvagn och vara i vägen för alla stressade trafikanter som surfar framför ratten för att hinna med det mediaflöde de annars skulle missa på väg till och från sitt resmål. Jag känner mig som en dålig mamma som utsätter mitt barn för detta. Jag får prestationsångest . Jag måste skynda, skynda mig härifrån. Så dumt av mig, så typiskt morsor som tror sig vara hälsosamma, jag borde fattat bättre och istället för walkingskor skulle jag köpt pumps. Mitt självförtroende vacklar. Är jag dum eller? Men så tänker jag: Ska det vara så svårt med lite vänlighet? Hederlig förbannade vänlighet. Jag går ju faktiskt bara där med min barnvagn, två leksaker svajjar i suffletten. En beige och en rosa. De heter floppysarna. I vagnen ligger min lilla flicka. Molly heter hon. Hon föddes den 26 december och tycker om att vara ute. Hon sover gott i vagnen när den rullar på de tinade vårvägarna. När hon är vaken tycker hon om att se på sin hand och hon har börjat försöka använda den genom att slå mot leksaker som hänger framför henne. Hon ler, magiskt vackert. Leendet fyller allt i sin närhet med en varm lyckokänsla och det gurgel som hon lärt sig att göra vittnar om att jollret kommer snart. Snart kommer hon att försöka jollra och lära sig kommunicera med våra språkljud. Resan mot att kunna prata och tala svenska.
Däckens friktion mot vägunderlaget skrämmer mig ända in i benmärgen. Skötväskan fungerar som ankare så tack och lov lyfter inte barnvagnen av vindraget i alla fall. Snön, smutsen och slasket blöter ner oss och får mig att känna mig som att jag gör något fel som vill motionera, som vill få lite d-vitamin, som får mig att känna mig dum som ens har fått tanken att gå på sidan av vägen med en barnvagn och vara i vägen för alla stressade trafikanter som surfar framför ratten för att hinna med det mediaflöde de annars skulle missa på väg till och från sitt resmål. Jag känner mig som en dålig mamma som utsätter mitt barn för detta. Jag får prestationsångest . Jag måste skynda, skynda mig härifrån. Så dumt av mig, så typiskt morsor som tror sig vara hälsosamma, jag borde fattat bättre och istället för walkingskor skulle jag köpt pumps. Mitt självförtroende vacklar. Är jag dum eller? Men så tänker jag: Ska det vara så svårt med lite vänlighet? Hederlig förbannade vänlighet. Jag går ju faktiskt bara där med min barnvagn, två leksaker svajjar i suffletten. En beige och en rosa. De heter floppysarna. I vagnen ligger min lilla flicka. Molly heter hon. Hon föddes den 26 december och tycker om att vara ute. Hon sover gott i vagnen när den rullar på de tinade vårvägarna. När hon är vaken tycker hon om att se på sin hand och hon har börjat försöka använda den genom att slå mot leksaker som hänger framför henne. Hon ler, magiskt vackert. Leendet fyller allt i sin närhet med en varm lyckokänsla och det gurgel som hon lärt sig att göra vittnar om att jollret kommer snart. Snart kommer hon att försöka jollra och lära sig kommunicera med våra språkljud. Resan mot att kunna prata och tala svenska.
Det som ligger i vagnen är vår framtid. Är det hela världen att sakta ner och hålla ut lite för oss där vi går på vägen? Så att vi inte behöver bli nedplaskade med smuts och snö, och så att vi slipper hoppa i plogkanten med vagnen för att inte bli överkörda eller omkullkastade av att du kör förbi? Hur skulle du känna dig om vi dog? Om vi träffades av din bils hårda kalla ilskna och obarmhärtiga plåt? Skulle du nicka bestämt med en blick som sa " vad var det jag sa - varför skulle du gå ut och gå på MIN väg?" Skulle du känna dig stolt då? Om du krävt ut din rätt, enligt dig?
Till slut ledsnar jag på vänster sida och tänker att jag gör en slalomsväng och går över på högersida. Jag tänker att trafikanter som kommer körandes bakom mig kanske håller ut bättre än de som kommer rätt mot mig? Ack så fel jag hade. Varken höger eller vänsterkant tycker att vi borde finnas.
Många är de gånger då jag drar upp axlarna av rädsla för att det susar förbi en personbil i 100 eller en lastbil med full timmerlast. På både höger och vänster sida.
Det hjälper inte hur jag än lyssnar och korsar vägen för att inte vara på samma sida som den mötande trafiken.
Ingen bryr sig.
Förrutom en.
En som tog rekordet i otrevlighet.
Han la sig på tutan 50 meter före och 50 meter efter att han passerat mig, som för att tala om att jag borde flytta på mig. Att Molly som tycker om sin barnvagn inte har rätt till vägen och en promenad. Så till den milda grad fel av mig att föraren lägger sig på biltutan och skrämmer en liten bebis till gråt? Som för att visa att han har mer rätt att vara där än jag? Vart är världen på väg? Vad har hänt med mänkligheten?
Håll ut när det kommer motionärer snälla snälla bilchaufförer. Sakta ner. Bara för att du anser dig ha mer rätt att befinna dig på vägen än dem som går behöver du väl inte bete dig som en idiot?
Mänskligheten idag, har slutat bry sig om varandra. Det är selfies och egen tid. Det är jag och ingen annan. Jag har rätt till. Jag kräver. Jag ska ha. Jag vill ha och du är skyldig att ge mig det. Jag är inte skyldig någonting. Inte ens till ett bra beteende eller bemötande av andra. Inte undra på att det finns krig och ovänskap överallt. Alla grupper har hundratals "jag" som alla anser sig vara den som spelar roll, och som anser sig vara den som har rätt och rätten till allt.
IS anser sig ha rätten till en strikt muslimsk värld med strikt islamisk rätt och teokratiskt styre enligt salafistiska principer. Nazissterna anser sig ha rätt till en arisk värld. Ingen av dem har skyldigheter, de har bara rättigheter. Du som inte höll ut utan blötte ner mig och Molly med slask och smuts, du som inte saktade ner med full timmerlast, du som tutade, ni ansåg er ha rätt att tala om för mig att vägen var er och endast er. Ansåg er ha rätt att utföra handlingar mot oss för att visa ert missnöjje med att vi fanns där. Om vi ska bekämpa ondska i världen borde vi nog börja på individ nivå först, och bete oss på ett sätt mot andra som man själv vill bli behandlad.
Jag hade min juvel i barnvagnen, jag ville bara gå ut och få en nypa luft tillsammans med henne - vår världs framtid. Jag hade framtiden i den där vagnen som ni susade förbi i 110 km/h på 70/50 skiftningsvägen. När hon tar körkortet hoppas jag på att hon får lära sig att det inte är bara är hennes väg och hon som har rätt att vara på körbanan. När hon blir vuxen hoppas jag att hon fått lära sig att alla är välkommna i denna gemensamma värld vi lever i. Männsikan får bara försöka visa varandra respekt och anpassa sig efter varandra så gått det går. Det hoppas jag hon kommer förstå och leva ut.
