Orden Jag Tänker

 

 

 

Jag har börjat fundera kring det här med att vi har starka och svaga sidor som människor. Vi accepterar att vi är olika å ena sidan men å andra sidan ska vi förbättra och träna oss till det bättre när det kommer till våra svaga sida. 

Under min senaste innevecka stötte vi på en lärare med en rätt annorlunda syn på de roller och de starka och svaga sidor vi som människor har. Under de tre år jag gått min utbildning har vi fått andas och leva med tankar om allas lika värde och hur vi inte kan tro oss veta hur den person vi har framför oss är som något typiskt. Läraren ville säga att pojkar skulle bemötas som något annorlunda och bråkigare, stökigare än flickor för att de krävde det.
Det lät som att hon ville säga att pojkarnas svaga sida var just att de var pojkar. 
Jag behöver inte lyssna på henne, jag behöver inte lägga min energi på att diskutera med henne men om jag inte gör det, om jag inte reagerar hur många kommer hon i fortsättningen förmedla detta till? Kanske oreflekterat och kanske inte som något hon verkligen  menar som det lät, men än dock med den risken att någon enstaka student faktiskt lyssnar och som i sin tur gör att alla pojkar i mötet med den pedagogen kommer att bemötas från första stund som något som saknar något. Som en generaliserad könsegenskap typisk för alla pojkar. 

Jag är Cecilia. Jag är någons fru, och jag är någons mamma. Jag är någons bästa vän och jag är någon, en person som fyller en ny funktion i olika roller och i olika situationer. Vem är då jag? Vem är jag när jag är mig själv? Är jag mindre Cecilia som fru, som mamma eller bästis -  för jag är ju inte samma Cecilia i varje situation? 

När min lärare säger saker som " pojkarna är busiga, men innerst inne så är de fina och lugna - de behöver bara hävda sig och bekräftas annorlunda än flickor" får jag rysningar. Av flera anledningar. 
Vad då innerst inne? Menar hon att  när pojkarna är på förskola eller skola så är deras rätta jag, den de är innerst inne instängda inuti dem - som på vänt tills de kan släppas ut i någon annan situation? Menar hon att jag inte är mig själv när jag är fru, mamma eller bästis? När är jag mig själv då? Är jag mig själv när jag är tillsammans med endast mig själv? 
Jag tycker inte det, för när jag är med mig själv är jag mig själv i mötet med mig själv precis som jag är mig själv i mötet med mina barn, med min man och min kompis. Jag är alltid jag. Jag är alltid mig själv, jag är bara i olika möten. 
Ingen kan säga att det finns en typisk Cecilia, eller typisk flicka, mamma eller 6-åring. 
Hur vi bemöter måste avgöras i stunden, i varje möte. Det är nu, i stunden som jag lever och är. Framtiden är nu och bara för att man var på ett sätt i går, kan man vara på ett annat sätt i dag för vägen till idag har formats av möten och erfarenheter, 

Spela inte apa, pajas, träna på att inte slarva och slamsa. Träna på att våga, inte vara så blyg. 
Försök lära dig klockan eller att inte överereagera. Träna på att räcka upp handen eller smaka all mat. 
Vi ska hela tiden bli bättre...bli en bättre version av oss själva. Utvecklas. 

Är det så bra? Att redan på förskolorna börja med utvecklingssasmtal och individuella utvecklingsplaner. Dokument som du som förälder, fröknarna och barnet skriver på och bedyrar att träna på...för att man faktiskt inte är bra än. Man ska bli något, man ska bli bättre för att man är dålig eller mindre bra på något? 

Vi säger att vi vill se och lyfta fram olikheter men ändå ska vi träna och utveckla svaga sidor så vi ryms i en norm, ett fack som en typisk "mamma", "pojke" "bästis" eller "6-åring" 

Att vara mig själv, att få bli en trygg version av mig själv är kanske inte att redan som liten måste skriva under ett papper med spretiga bokstäver där man lovar att bli bättre  på något tills nästa gång, eller i alla fall försöka?  Att vara sig själv och istället träna och göra det som jag är bra på kanske är det som egentligen borde vara utveckling? 
Utveckling att gå från något primitivt till mer avancerat, ja men varför från en svag sida till en starkare version av den svaga sidan? Varför inte trycka på de starka sidorna och göra dem ännu starkare? 

 

Hur långt kan varje unika individ gå då? 

Kan det vara så att vi, när vi  försöker "hjälpa" barnen att klara sin framtid genom att träna på sina svaga sidor så de sidorna kanske blir starkare så kanske vi i själva verket skapar en atmosfär som gör att det föds mer tillsägelser och mer av det som barnen upplever som skäll? 

 

Hur skulle  vi som vuxna tycka om att varje dag tvingas arbeta med och träna på att bli bättre på det vi inte är speciellt bra på? och hur vi skulle tycka om att uppleva den misslyckade känslan det innebär att om och om igen inte klara av det krav som ställs? Till på råga på allt så tvingar chefen oss att skriva på ett dokument där vi lovar att bli bättre samtidigt som de vackert säger att vi ser till allas behov och styrkor och arbetar efter att det inte är individen som ska ändras utan miljön runtomkring.

Är det verkligen så, i verkligheten? 

Precis den frågan ställde läraren till mig när jag ifrågasatte hennes påstående om pojkarna som det bråkigare könet. "men hur är det i verkligheten då?" 
Ja...jag skulle svara att i mötet uppstår relationerna så det beror väl på hur man format miljön och på vilket sätt man ser barnet? Det är ju i betraktarens ögon det avgörs om man bedömmer och värderar det svaga eller det starka!

Min personlighet ska inte förväxlas med mina egenskaper, min attityd kan bero på hur du bemöter mig, det har inget att göra med min personlighet för den är inte konstant eller fast. Den beror på mötet. 

Med det vill jag också säga att man ska vara försiktig med att kalla eller referera till någon som värdelös, det säger mer om dig som person än om den som det syftas på!