Orden Jag Tänker

 

Ett av mina tre underbara barn såg på idolreprisen idag, ja inte för att vi missade IDOL under Fredagskvällen ( DET händer bara inte) , utan för att det är så bra helt enkelt. 
Alla ser vi ju Idol av olika anledningar. En del vill se uttagningarna och skratta gott åt alla tokstollar som har dålig självinsikt, och en del vill se en artist födas och en del...av samma anledning som ett av mina barn som högt och tydligt deklarerade under reprisen 
- Hörrni, jag tyck rent Anders Bagge är så bra att jag kommer å börja grina när han går i pension.

 

Jag kan inte säga att barnet har fel, för vad är det som Anders Bagge har om inte DET?
Han har något visst som fångar ens tycke och man tycker om honom utan att känna honom vilket är lite konstigt eftersom vi i samma anda vill hävda att vi inte bryr oss om utseende? 
Klart vi gör. 

Det är ju Anders Bagges små glittrande ögon och söta lilla skrattgrop som gör att man gillar det han säger innan han har sagt det. Man kan sitta gravallvarlig med rynkande ögonbryn när Alexander Bard pratar och när så kameran vinklas mot baggen då ler man plötsligt som en fåntratt och säger menåååå

Det är inte alltför vanligt att vi ger varandra komplimnanger tror jag. Det är lite synd - för en  välmenad komplimang kan ju värma länge och skapa mycket glädje och positiva känslor. 
Det är ett sätt att locka fram vår inre motivation.  

Om vi går till barnen. Hur blir det om vi hela tiden är på dem med tjat och gnat och gnäll? Vi säger till om både det ena och det andra och det fjärde. Det är klart de blir less och till slut blir det en spiral, en cirkel där de blir överaktiva och frustrerade i sina rörelser vilket naturligtvis leder till mer tillsägelser. .
Det är vårt vuxna ansvar att bryta det mönstret och börja uppskatta istället.
Uppskatta att vi får tid att vara tillsammans och vara med på varandras livsresa. Vi behöver lära oss att välja att se positivt på det som händer och inte gå in för att det här barnet ( eller den vuxne) gör "så" med mening för att...eller bara för att reta mig...eller för att jävlas...

Barnet ( eller den vuxne) gör kanske det han/hon gör på grund av att det inte finns något annat  sätt utifrån deras erfarenheter att handla?
Spiralen kanske har cirkulerat kring deras huvuden för länge? Istället för att kritisera och kränka kan vi berömma och uppskatta det som faktiskt fungerar ...då kanske det som inte gör det hamnar i skymundan. 
Det är då vad jag vill tro.
Jag vill tror att vi ska kunna motivera varandra framåt och leva tillsammans under lyckligare former om vi gör det med en positiv syn på livet, även om det regnar ibland, även om molnen stockar sig ibland. 
Med beröm, bekräftelse och glädjerop har vi alla lärt oss gå, simma och cykla.
Om vi ska lära våra barn matte, svenska och sociala färdigheter borde vi använda samma metoder istället för tillsägelser, bestraffningar och krav. 

Tänk om vi alla skulle ta och prova en hel dag UTAN en enda tillsägelse... hur skulle det gå? Och varför tar vi för givet att det inte skulle göra det?

Kan det vara så att, även om det är en jobbig tanke, att det är just den inställningen som har gjort att barnen i sin frustration protesterar mot den maktposition vi vuxna har. Barnet har inget att sätta emot om vi väljer att leva så och hur skulle vi må i samma situation? Är det inte det vi kallar diktatur?
Demokrati och delaktighet är motsatsen och delaktighet innebär inte bara att få vara med och bestämma vilken middag det blir, eller vilket matteproblem vi ska jobba med.
Delaktighet kanske är att känna sig som en fullvärdig medlem av livet och vardagen? Att vi inte bara kör över ungarna utifrån regler som vi vuxna tycker passar?

Både när vi är pedagoger, föräldrar och medmänniskor borde vi ta mer hänsyn till vad faktiskt barnen vill, tycker och tror. Det skulle garanterat bli mindre tillsägelser då, mindre protester och mindre spiraler som rör upp stormar lite överallt.

Jag tror att vi måste börja välja våra strider mer omsorgsfullt och låta resten vara ett litet moln som blåser obemärkt förbi. 
Det gör ingenting. Det är ingen maktkamp. Det var bara ett litet moln på en annars perfekt himmel ...

 

Av er som läst det här har jag nu fått det värdefullaste jag kan få.
Jag har nämligen fått en stund av er tid och för det tackar jag ödmjukt -  det är en väldigt fin komplimang!