Mitt liv som hund.
♪♫Så kom den dagen jag inte trodde fanns, den satte verkligen kanalen ur balans ♪♫...
herre gud trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt som idag...
Det hela började med en oskyldig kopp kaffe tillsammans med min arbetslöse man. Jag gnällde lite på honom om tvättstugan som aldrig verkar bli klar och han upplyste mig om att i vår familj där stämmer det då minsann det här med att varje hund är lik sin ägare.
Min lilla pudel hoppar omkring, skvätter fräser och skäller medans hans jakthund lugnt ligger och funderar över livets olika platser att vila på.
VAD menar han med det? Jag kunde ju inte erkänna att lite sanning ligger det kanske i hans påstående, så när han föreslog en skidtur på tu man hand kunde jag ju inte direkt fräsa ur mig ett nekande svar...på med skidorna och iväg. Då skickar den karlsloken in mig i snårskogen med direktiv om att åka skogskanten och ta av i riktning mot jaktkojan när jag är överst...
ehh??? Vad var det för fel på svenska språket nu då? Jag fattar ingenting! Skulle vi inte åka tillsammans? Och varför fäster han en pejl på mig?
Men men...jag förstod i den stunden han tog fram bössan ur bilen varför han fäst pejlen på mig längst bak i byxlinningen innan han "schasade" iväg mig - på jakt efter spår!!
Livrädd att väcka någon björn i dvala pickade mitt lilla stövarhjärta snabbt på när jag fastnade i träd efter träd och pulsade fram med skidorna i metersdjup snö. Jag hör Johan ropa "Ser du nå utspår?"
Å om jag gick och dog!!! Är jag ute och jagar???? Är jag inte klok?
Tänk om han tror att detta ska upprepas?När jag nu har gett honom lillfingret vet man ju aldrig vart det slutar. . .
Den tanken slutade i ett hervelkors utan dess like med skidorna åt olika håll, stavarna i grenarna och tio kilo snö i nacken som gjorde mig så vansinnigt less på mitt liv som hund. Jag vill säga upp mig med omedelbart hundskall.
Jag trodde vi skulle ut på en mysig skidtur - inte att jag skulle spåra? När jag liksom tror att måttet är rågat på andra ringvarvet jag skulle spåra av, då hör jag hur han ropar åt mig att jag ska hojjta till då och då högt så att jag skrämmer upp haren vars spår han upptäckt i ringen jag gjorde första varvet.
Hojjta? Nej nu får det vara nog. Jag kan ju inte hojjta högt som en hund? Då har man verkligen nått förnederingens kärna kan man tycka...men som den snälla frun jag är (och inte den ilskna pudeln) hojjtade jag lite tystare än han hade tänkt sig kanske, men i alla fall ett hojjt då och då mellan svordommarna och substantiven jag avlade i snökaoset som övermannade mig både uppifrån träden och nerifrån marken.
Självaste jägaren är såååå skyldig mig en hotellweekend efter detta!
Väl i bilen igen, med kvistar i mössan och snö överallt och lovikavantar som var så toviga av klobbsnö att man varit torrare utan så bad jag om vatten. Johan gav mig en liten flaska med vatten och jag sa "vill inte du ha något först?" då svarade han mig "nej, ta allt du. Jag är mer rädd om hunden än mig själv"
Tack för den haha.
Dagen jag inte trodde fanns, som satte kanalen ur balans...var den 31 januari 2013. Dagen då jag blev jakthund för en dag! Jag hoppas Johan tyckte det var kul, för mitt liv som hund sänds inte i repris :)
Voff Voff!
Här kommer lite bilder...
Följ min blogg på bloglovin