Orden Jag Tänker

Sätter mig ner, har ingen aning om vad jag ska skriva om eller vilka ord jag tänker. Det är helt tomt. Orden är helt tyngdlösa. Det är lite ovanligt, allt som oftast brukar jag ha något enstaka litet ord som vill formas och födas till någonting. Till någon form av mening, en innebörd. 

Undrar förståss lite vad det kan bero på, men så slås av att det kanske har någonting att göra med att jag idag utsattes för en tryckvåg som blåste ut min trumhinna med samma kraft som ett flygplan utsätts för under en tvär sväng eller brant stigning. Som bekant mäter judmätare ljudnivån eller ljudtrycket  i decibel som vid smärtgränsen är cirka 100 000 miljarder gånger starkare än det svagaste ljud vi kan uppfatta. Jag hade migrän för 7e dagen i rad och kände mig rätt trött i själen, alla depåer var tömda och det fanns ingen som helst energi kvar varken i något hörn eller någon valk i min trötta kropp. Min käre, älskade svärfar kom in och satt sig bredvid mig, pratsugen. När han tog till orda så blåstes min trumhinna ut genom det andra örat i samma styrka som  det öronbedövande ljudet som uppstod vid uppskjutningen av nasas senaste rymdfarkost. Likt de krafter som uppstår vid ett beök på liseberg utsattes först min kropp för känslan av att sitta stilla och inte veta riktigt veta vad som hände. Vi kan likna det vid en kraft på 1 g. Ni  kanske också vet hur det känns förvirrat förväntansfullt när man sakta åker uppåt i karusellen. Så kändes det för mig där i början. Sedan plötsligt kände jag  en disktinkt  ovälkommen känsla av att plötsligt väga DUBBELT så mycket. Nu är vi definitivt uppe i 2g. När svärfar tar till för honom samtalston så befann vi oss i begynnelsen av samtalet  -innan vi kommit in på eu och eus totala fel och orsakan till alltings ont på en g-kraft på ca 3g. Alla samtalsämnen kan, och kommer dock alltid in på hur eu rår för det man pratar om och vid det tillfället när det inträffar så slår ljudmätaren in på 4g . För mig, idag handlade det om att mina kinder och hela mitt ansikte drogs nedåt. Min trumhinna blåstes ut med en enorm kraft ut ut mitt högra öra och jag åkte med en duns ner på golvet letandes efter den. Jag famlade förvirrat i en tyngdlös atmosfär. Kunde inte riktigt orientera mig men hörde en svag röst långt bort, som i en annan galax prata om eu och likt ett tryggt ankare förde det mig åter igen mot ytan. Tyngdlösheten tonade sakta bort och återigen upplevde jag min rätta vikt och kunde le osäkert och nicka instämmande till det han pratade om. 

Ni får inte ta mig fel nu, jag älskar verkligen min svärfar. Han är underbar. Men nästan döv. Både jag och min trumhinna överlevde tack och lov detta ljudtest och allting är som vanligt igen. I rymden är man lite tyngdlös så jag tänker att orden som svävar omkring därinne utan ankare kommer att landa dom med så småningom. Det är nog lugnt. 

Min svärmor och  jag vi är dom bästa vänner man kan vara. Vi hör varandras ord innan de är uttalade och vet precis hur den andra funkar. Det är trygghet. Det är kärlek. 

Det är faktiskt värt en och annan trumhinna. 

 

Jag berättade för min älskade man om min stund och upplevelse av tyngdlöshet, dubbelvikt och därefter totalt trauma när jag i panik letade efter den urblåsta trumhinnan på golvet som en blind astronaut. Då min man känner mig lika väl som min svärmor, eftersom vi varit tillsammans sedan vi var i stort sett i tidiga tonåren så visste han bot. För att säkerställa min totala blindhet satt han på mig ett par stora mörka glasögon och förde mig till ett varmt underbart ställe. Vart visste jag inte, kunde inget ana. Han satt en drink i min hand och sa med svag röst för att skona hörelgången det som gick att jag skulle försöka visualisera en sandstrand, ett medelhavsblått hav och bara andas. Jag kände värmen omsluta mig, ansiktet vändes uppåt och njutningen värmen och det starka skenet i ansiktet omhuldade min sargade kropp. 

Föga anade jag att han satt mig i torkskåpet. 

Föga anade jag att skenet i ansiktet kom från en pannlampa.