Orden Jag Tänker

 

Ni vet när man tvekar om man ska berätta för en person man träffar eller inte att gylfen är på glänt?
Att en deciliter snor hänger ut från näsan och i mustaschen? Eller när man vet att grannen varit otrogen, och starkt misstänker att den andre hälften inte känner till det? 

 

Ska jag eller ska jag inte...det är frågan? 

Det är budbäraren som ofta blir skjuten så ofta blir det att man väljer att inget säga och så går man och grämer sig för det också eftersom förr eller senare under dagen kommer personen gå på toa och upptäcka att gylfen inte varit stängd och i samma veva förstå att Jag förmodligen sett det men valt tystnaden.

 

Piiinsamt.

 

Förr eller senare så passerar personen en spegel och ser snoret som inte hörde till morgonens kroppssmyckning och i samma veva som armen snabbt dras upp för att ta bort det så slår insikten in om att jag sett det - och valt tystnaden. 

 

Piinsamt. 

 

Att bli bedragen är inte roligt och inte blir det roligare av att förstå att en hel bygd vetat om det men valt att inget säga. 

En otrogen man/fru tar ofta med sig många vänner i sitt fall. Varför har ingen sagt något? Är inte det också i sig en otro? Att man väljer tystnaden?

 

Alla hamnar någongång i ett tufft möte, ett svårt samtal. Antingen på ena eller andra sidan, förmedlare eller mottagare. 

Hur vi reagerar beror på situationen och hur den som framför "news tonight" har förberett sig och vilket mål och syfte den personen har med att berätta. 

När man väljer tystnaden är man på ett sätt också mitt i ett svårt samtal, eller i alla fall mitt i en svår kommunikation. Att försöka vara som vanligt när man vet saker som man vet kommer såra och vända upp och ned på vännens liv och känslor är -verkligen - ett tufft möte det också.
Att vara en bra vän innefattar ju ärlighet och uppriktighet. Att välja tystnaden går inte alltid hand i hand med det. Ibland men inte alltid. 

Gäller det en gylf, snor eller kanske en bit av toapapperet som hänger kvar bak i byxan är det kanske inte jämförbart med en otrohet men ändå ett liknande val och en liknande situation. 

 

Idag när vi köpte hundmat på macken så var bagaget låst då vi skulle hem. 

Johan la upp hundmatsäcken på biltaket och sa "jag blir så less, jag lägger den här, inte ramlar den av" och så for vi. Vi hade ju bara ett par hundra meter hem...

Trots det hann vi med att möta flera bilar och cyklister. 

INGEN vinkade eller pekade eller försökte göra oss uppmärksam på att vi hade något på taket som inte borde vara där. 

Blickar mötte våra men inte ett enda litet pekfinger höjdes mot taket som reaktion eller försök till att påpeka vårt "misstag"

 

Alla valde de tystnaden. 

 

Nog kanske det är pinsamt med snor, kusar och toapapper. Att bli bedragen kan säkert upplevas pinsamt - som att man inte duger.

Men egentligen är det ännu mer pinsamt att det är så många som väljer den enkla vägen. 

 

Tystnaden.