Jag har gått vilse, och ingen gps har jag heller.
Nu kommer ni att få något att prata om en stund, men kanske kan det leda till att någon inte behöver känna sig ensam i sitt mående. Kanske kan jag genom att dela med mig bidra till att någon annan känner igen sig och kan finna tröst i det. Att hitta en liten strimma hopp om att det finns fler som vandrar samma väg och som fastnat lite.
Någonting är inte som det ska, jag mår inte alls bra. Jag har tappat bort mig själv, om jag någonsin ens haft tillgång till vad som är jag.
Dripp dropp..varje liten droppe har nu blivit en bäck, en å eller kanske till och med ett hav.
Hur ska vi lösa det här, går det ens? Jag ser ingen ljusning. Jag ser ingenting. Jag vill ingenting, och ingenting orkar jag heller. Jag kan sitta och stirra ut i tomma intet i timmar.
Vilse inom mig själv. Och så kommer tårarna. Det varma salta dropparna som inte ryms i kroppen och som måste ut. De verkar aldrig ta slut, det finns hur många som helst.
Allting och ingenting. Det börjar kvitta. Jag vet ju redan hur lätt jag är att avsky och skylla på. Jag vet ju att jag alltid har fel och alltid överdriver eller överreagerar. Allt är alltid på mina villkor och aldrig ställer jag upp. Jag kapar folk folk vid fotknölarna. Vad du gnäller. Jag bryr mig väldigt lite om andra, både när det kommer till folks hälsa och välmående, men också när det gäller vanlig vänskaplig omsorg. Allting är alltid mitt fel, och det är alltid jag som är roten till det onda, som ensam bär ansvar över allting.
Men Cecilia. Det måste du väl förstå.
Ord som sagts genom tiderna, som sårat och fastnat av olika personer har format mig inombords. Skapat en enorm klump av äckel. Äckel inför mig själv.
Nog kan du. Vad spelar det för roll. Asch skärp dig nu. Men du måste du väl förstå. Visst förstår du väl Det är ditt liv. Du har bara ett. Det blir inte roligare än vad du gör det till. Du har ansvar över ditt eget liv.
lev livet som du vill, utan dåligt samvete.
Utan dåligt samvete? I hela mitt liv har jag alltid haft dåligt samvete, över allting för allt har alltid varit mitt fel. Lev och älska livet. Livet som syndabock.
Mitt liv är det liv jag har. Jag har inte levt för min skull någongång, jag vet inte ens hur man gör.
Vad är roligt? Hur stressar jag ner? Vad tycker jag verkligen om? Vem är jag - för mig själv? För andra? Är min identitet så svag att jag inte ens kan se den själv? Är jag så grå?
Frihet. Frihet att säga nej till exempel. Eller ställa krav. Vad ger mig rätten att kräva frihet när det i så fall sker på bekostnad av någon annans? Vilken rätt har jag att överhuvudtaget må dåligt? Det finns så många som har det värre, som har det si och som har det så. .Och som gör så oändligt mycket mer än jag. Hur kan jag tro eller ens påstå att jag blivit utmattad? Utmattad i inte bara kropp och själ utan också i hjärta.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte kräva, argumentera, bråka, skrika, sura, eller vädja både invärtes och utåt. Jag har gett upp. Nu är det bara tårar av alltihopa. Den totala komposten har blivit för stor. Jag kan inte längre sköta den. Jag måste be om en paus. En liten liten rast. Snälla. Bara en liten. Under en filt. Så jag får gråta och gömma mig. Gömma mig från den person jag inte längre orkar vara.
Allt från när jag var liten till idag. Det som så starkt påverkat mig i alla dagar, i alla tider. mer eller mindre omedvetet, mer eller mindre allvarligt och med större och mindre konsekvenser. Vad jag bearbetar kan jag inte berätta om, måste jag fortsätta stänga inne men försöka komma över och lämna bakom mig. Inte låta mig påverkas av. Se det som en början på en promenad, promenaden mot mitt nya liv. Jag kanske har stannat av en stund, fastnat lite och inte riktigt vet vilken väg jag ska fortsätta på eller hur min promenad ska se ut i vilka miljöer och sammanhang jag vill vara och leva. Hur jag vill fortsätta och hur jag vill leva mitt liv. Vem jag vill vara? Alla berättelser går inte berätta och kanske är det inte okej att berätta så här mycket men jag väljer att göra det för kanske kanske kan det hjälpa någon att känna sig mindre ensam. Kanske någon kan känna sig stärkt i att det finns fler som också mår dåligt ibland och som inte är så super lycklig alltid även om man borde vara det. Som det förväntas av en. Alla mår dåligt någongång - även jag och det är faktiskt inget konstigt med det.
Oavsett är jag där jag är idag. Har inte upplevt så mycket och inte bidragit med så mycket. Har egentligen ingenting. Men vad jag har är en familj. En underbar familj som jag älskar och som faktiskt, konstigt nog älskar mig. Hur än man kämpat genom tiderna för att hata mig, smutskasta mig och få mig att må så dåligt man bara kan för att få må bättre själv genom att se mig lida, eller fantisera om hur jag mår dåligt och påverkas. Genom att trycka ner andra kan man må bättre själv en liten stund men till slut så kommer det tillbaka på något sätt.
Någonting hände och fasaden gick inte längre upprätthålla. Leendet som täcker mitt ansikte i vanliga fall försvann och glädjen byttes ut till,
Jag kommer tillbaka, det ska jag nog klara. det som inte dödar en härdar säger de och jag ska inte dö.
Jag ska hitta mitt liv, och min identitet. Jag måste bara leta en stund och se om jag hittar några skärvor som jag kan ta tillvara på, annars får jag bygga upp mig själv från början igen. Men en sak är säker - ingenting kommer någonsin bli som förut. Mina tidigare öppna blödande sår kommer läka ihop till ärr som berättar något om mig, som berättar något om vem jag har varit och blivit i dag.
I den framtid som finns där ute ska jag vara någon. Jag ska vara någon för mig själv.
I den tystnad som nu omgett mig ett längre tag är alltså orsaken denna. Jag har dragit mig undan. Tystnaden har bara varit ett annat ord för min smärta, och sorg för det jag upplevt, genom lever nu och som jag inte kommer (eller vill) återuppleva igen. Någonsin. Det är över nu.
