byxlös fattig och fet
Vilken helg, vilken upplevelse och vilken samvaro. Jag älskar högtider. När släkt och vänner - nya och gamla - dyker upp vid dörren.
Det äts, det fikas och gottas godis. Samtalen flödar och det ena ämnet går över till det andra som en jämn våg på en sandstrand försvinner ut i sanden samtidigt som det föds en ny. Munnar skrattar och formas i olika utrop, gester och miner. Ibland åt någoting roligt, ibland åt något sorgligt. Ibland åt en ovanlig seg knäck och ibland åt för varm glögg. Då och då diskuteras något smaskigt skvaller förståss, det är likadant här som det är i alla andra hem. Ibland är det på ett fint sätt och ibland på ett fult sätt man pratar men det är viktigt att inte tappa humorn som faktiskt finns i det mesta. Visst, det förstår även jag att man inte kan gå omkring som en alltjämt överglad alltid skrattande person, då är risken stor att man ganska snabbt klassas som en komplett jobbig jävel men man kan väl ändå försöka att lyfta på bakbenet och ta livet med en klackspark så ofta man kan? Självklart får man göra en djupdykning ibland bara man ser till att man strävar uppåt mot ytan igen och att det första andetaget man drar in i lungorna efter att ha befunnit sig på botten utmynnar i ett leende.
Jag är ofta rätt öppen av mig. Ibland likställs det i texter som naken, och ibland är jag faktiskt mer avklädd än vanligt. Ibland är jag avig både till klädsel och till mods och ibland är jag glad och ibland ÄR jag bara. Ibland vill jag ingenting hellre än att smyga ner i källaren och stoppa in en enorm prilla Ettan under underläppen och ibland har jag faktiskt målat en fläck i ansiktet bara för att reta gallfeber på en pedant med kontrollbehov. Ibland har jag inte bara gått in i väggen utan sprungit galet hårt rätt in i den när jag försökt vara så snäll med andra att jag faktiskt glömt bort mig själv och mitt eget vardagspussel. Ibland är jag glad, sur, trött och ibland smutsig precis som alla andra också är ibland. Vi är lika.
Jag kan känna igen mig i dig och du i mig. Det är roligt. Det är humor och det är tryggt.
Det kan också bli kaos, och ofta kan detta kaos faktiskt bli till det där man sedan skrattar så man håller på att dö till när det återberättas för släkt, vänner och bekanta. Ja både nya och gamla. Det är också ett sätt att blotta sig, visa sig mänsklig och som en av alla andra. Min återberättelse kanske kan få någon att känna igen sig och att se på sig själv ur ett nytt perspektiv. Ur ett roligt perspektiv. Ja det är så här livet är.
Att återberätta kaoset är att bjuda på sig själv. Att visa sig nästintill naken, något jag faktiskt nästan gjorde i morse då jag trött, osminkad, okammad och oklädd fick främmande. I ett hastigt verk fick jag på mig byxorna. Så pass hastigt att ett ben var avigt och det andra rätt väg vilket naturligtvis försvårade hela situationen. Hade jag varit Ove i solsidan skulle jag lätt kunnat utbrista "Jaha här står jag med byxorna nere så du kan kasta ett getöga I mitt anus"
Nu var det ju tur att jag inte varken är eller är lika slagfärdig som Ove så jag sa ingenting utan gjorde bara om hela proceduren med att ta av byxorna och på med dem igen.
SMHI har iofs i dagarna gått ut med både storm och köldvarningar men jag tvivlar att jag riskerat livet om jag gått ut i bikini i -10 grader och en vind på 4 m/s. Trosor eller bikini? Skillnaden är väl minimal? Jag får trösta mig med det att ingen kommer skrika sig hes för att varna mig från att dö kölddöden i den här temperaturen med eller utan byxor.
Jag har verkligen försökt tänka efter. Jag har rent av tänkt riktigt ordentligt. Jag har tänkt så pass mycket att jag faktiskt kan skryta om att jag tänkt men jag har inte kommit på hur i hela friden jag kan väga så pass mycket som jag gör när jag är så pass fattig som jag faktiskt är?
Jag menar, hur bär jag mig åt för att bygga detta fett på kroppen? Jag sitter sällan still, jag har 4 barn (för att inte tala om en äkta man ) och enormt mycket hushållsarbete såklart.
Jag är mamma, kordinator, samordnare, fredsmäklare fru, kokerska, städerska, sjuksköterska och psykolog. Jag kommer dock inte leverera några kloka råd till hur man styr upp en så här stor familj för det är bara att hålla i sig i karusellen och följa med på färden.
Ta emot främmande i trosor, sätt på byxorna aviga, le utav bara helvete och tänk att den här feta fattiga människan kanske kan få besökaren att skratta åt hela eländet.
Å då är det väl inte så farligt, om man fått en annan människa att skratta lite?