Orden Jag Tänker

Känslor. De är ständigt närvarande som en del av dig, och mig, din syster och din kusin. Alla har vi dom vare sig vi vill eller inte. De är abstrakta,men ändå så tydliga och verkliga. Man känner dom, man ser dom men man kan inte ta på dom. Kanske är det därför de ibland är så svåra att fånga, att förstå och kanske framförallt att följa. 

 

Alltsom oftast är jag förmodligen en rätt högkänslig person. Jag har inte bara känslor inuti mig, dom är utanpå mig, de är runt om mig, dom är rätt utav överallt. Likaså är jag energisk, har många bollar i luften samtidigt och tycker oftast det är roligt att det händer saker runt om mig. Det är inte omöjligt att jag städat hela huset, rensat i skåp, lagat mat till tio personer och samtidigt lyssnat på musik och funderat på vad jag ska skriva här alltmedan jag hjälpt barnen med något, slagit tån i toatröskeln och lite snabbt skiftat i tvätten och kastat in ved i pannan. 

Naturligtvis är känslorna under den tiden rätt varierade. Jag blir galen inombords när jag känner tån pulsera värre än hjärtat på en maratonlöpare, skrattande lycklig åt något som mia skäringer och anna mannheimer pratar om i podden som står på i högtalaren, stressad av att potatisvattnet kokar över osv osv 
Jag tror ni förstår. Det är liksom så med mina känslor att de är all over the place likt mitt sätt att leva allt som oftast. De sista dagarna har jag dock upplevt en stillhet inom mig. En slags vaggande stillhet som jag inte känner igen. Därav min tillfälliga tystand. Jag har inte tänkt några ord. 
Det är som att kroppen och känslorna väntar på att jag ska göra något som återigen brusar vattenytan, det är som att jag vet att en förändring behövs men inte vilken. 

 

Vakumment tog mig till ICA och hårfärgningshyllan. Vi börjar där tänkte jag men känslan av att en förändring behövs försvann inte med de svarta tonerna från L'Oréal. Suckandes noterade jag symboliken. Snabbt virvlade överskottsfärgen ner i avloppet, snabbt var den färändringen gjord men lika snabbt var effekten av något nytt borta. Nej, jag behöver något mer. Jag måste tänka. Bestämma mig. Bestämma över mina handlingar som så tätt är sammankopplade med mina känslor. Eller mina och mina. Så är det nog för alla. Kropp och Knopp sitter ihop mer än som två proteser för oss alla. De är ett.  Knoppen har försökt tala om för min kropp det senaste året att vi behöver göra något, men kroppen har ignorerat signalerna och bara ytbehandlat som respons. 
Stillheten har fått mig att tänka till.
Jag behöver möblera om. inte bara i huvudet utan i livet. Kanske plugga mera? Andra saker? Byta jobb? Byta bil, till en som faktiskt startar på morgonen? 
Frågan är bara vad och om jag kommer att ha ro i kroppen att invänta svaren? Svaren på vilka vågor det är som återigen ska få brusa mitt vatten?