Orden Jag Tänker

Känslan kärlek borde vara enkel,  finns där kärlek borde allt vara enkelt men oftast är kärlek förenat med minst en liten deciliter komplicerat i den smet man blandas runt i av yttre ingredienser. 

 

Jag och min man älskar varandra det är inget tvivel om det och vi har 4 fantastiska barn tillsammans. 

Men -  även vi kämpar, längtar och drömmer om olika saker och upplevelser precis som vilka människor som helst. Precis som grannen, bästa vännerna och människan bakom mig i icakön som såg lika sliten ut som jag gjorde  bakom min makeup. 

När det jävlas för oss blir även vi deppiga, nere och i tröttheten lägger vi ibland skulden på varandra, även om det ingens fel är egentligen...precis som grannen, bästa vännerna och andra samboenden ibland gör. 

 

Det finns många förmågor jag inte har, där grannen, bästa vännerna eller rent av resten av världen överglänser mig big time.  Min hörsel är usel och jag kan knappt klippa efter en rak linje.  Jag har svårt att släppa saker som tex att en foppasko är borta och jag har otur när jag tänker fram till lunchtid ungefär. 

 Johan har liksom andra män en nära döden upplevelse av att bli förkyld, han är inte bra på att göra saker färdiga och han kan retas så till den milda grad med ett leende på läpparna utan att någonsin förstå att det inte riktigt är läge för det. 

 

Den sista tiden har varit så jobbig. 

Det började egentligen med att min farmor dog. Inte bara saknaden smärtar utan också att en tid av avsaknad av saknad tog slut.  Farmor och farfar, morfar och mormor ...alla har de funnits där vid bordet när man hälsat på. Alltid. Alla har de svarat när man ringt i telefonen och så helt plötsligt är det inte så. Plötsligt kommer döden och skiljer oss åt och ingen täckning finns för någon telefon att ringa till farmor.

Begravningen kom och med sorg tog vi farväl,  

Mitt i sorgen sökte sig glädjen in och ett hopp och en känsla av identitet och tillhörighet infann sig när människor som inte träffats på många år delade minnen och mat och fika. Livet lovade att leva vidare på något vis. Alla var och är vi en del av farmor, alla är vi ett sätt för henne att leva vidare - genom oss själva.

 

Sorg byttes ut mot glädje. Klassresa till Sundsvall med 22 glada ungar. Som medföljande förälder får man en fantastisk möjlighet att lära känna både ens eget barn och andras barn i en ny miljö och utifrån helt andra miljöer än den skolan erbjuder. Får ni chansen - följ med någongång! 

Hur kul det än är, 22 ungar kan konsten att INTE sova.

Väl hemma efter 4 dagar och 3 nätter fattades mig därför. ..få se nu...ca 3 nätters sömn.

 

Väl hemma igen avlöstes dagarna av vårfest för hela förskolan sedan avslutning för "våra stora skolbarn" 

Trots väl planering kändes detta komma abrupt på och ögonen började stå mer och mer i kors trots att jag inte alls känner mig nämnvärt religiös. 

Varje morgon kom dessutom som ett skämt, men inte roades jag mycket av tjutet från en hysterisk väckarklocka trots det. 

 

Tvättmaskinen har inte sagt upp sig men ansökt om arbetsskada och väljer från tvätt till tvätt att inte göra sitt jobb riktigt, kylskåpet likadant och dammsugarmunstycket gick i tusen bitar när jag med våld försökte få in det under soffan som jag själv mätt och bedömt skulle rymmas med råge men som i själva verket behövde 2 fullvuxna mäns total-spända lårmuskler som tryckte på efter att vägglister på båda sidor avlägsnats.

(Jag har förbjudits mäta någonting överhuvudtaget efter detta)

 

Så äntligen ringde min chef och jag fick tillsvidareanställning på mitt jobb.

Tack. 

Jag fick genast ett mindre BMI när den tyngden från axlarna lättade.

Jag älskar att jobba med barn, utveckling och lärande. 

Varje dag har inslag av glädje,  humor och framtidstro.

 

Så kom då fredagen då allt skulle vara över och man bara skulle kunna andas ut.

Då söker vår nya bil även den akutsjukvård. Hur är det möjligt? Varför liksom?  Jag skrålar som Linda Martin i Eurovision 1992 "why me" 🎶🎶"whyyyy meeeee"🎶🎶🎶 så både grannen,  bästa vännen och de bekanta i samhället får sina fönster spruckna. Det är fan tragiskt. 

 

 

 

Summan av detta är att glädje och sorg blandas varje dag och i varje människas liv. Hur unik jag än tror mig vara eller vill vara så är jag bara en människa. En helt vanlig svensson med med och motgångar. 

I min relation med mina barns pappa vill jag fortsätta vara vi, trots att vi är trötta. Trots att allt ibland är mitt fel och ibland hans. Ibland blir det för mycket men ibland är det helt fantastiskt. När det stormar försöker jag tänka att storm alltid bedarrar ut till slut och hur det än yr och flyger saker som skymmer sikten för lyckan och kärleken så kommer det att klarna upp. För efter regn kommer alltid solsken och när det haglar är det det jag drömmer om, den drömmen jag håller fast vid. 

Det är varken hans eller mitt fel att kylskåpet tvättmaskinen och bilarna söker pension samtidigt. Det är inte mitt eller hans fel att valparna bitit sönder både det ena och det andra. Det är inte mitt eller hans fel att jag satte foten i en hög av hundskit. 

 

Jag Älskar Dig Johan!

(Men du får gärna boka en hotellweekend på hotell knaust i Sundsvall )