Orden Jag Tänker

Ni vet när man ligger och tar det lugnt och det är hyfsat lugnt runtomkring? Man har gått ner i varv och ljudet på tv:n är inställt behgaligt och man är inte riktigt vaken men heller inte sovandes och så helt plötsligt - från ingenstans- så studsar man rätt upp med en halv hjärtinfarkt i sitt cv till följd av att ljudnivån under reklampausen ökar ungefär med 200%? Ungefär så. Ungefär så är det trots att man hur många gånger som helst sagt "snälla, kan ni prata lite tystare lillasyster sover" till minst 6 öron och 6 ögon tillsammans med tillhörande 3 huvuden som nickat i tyst bifall.  Du kan vara säker på att nästa gång deras munnar öppnas så är det med en ljudökning av minst 200%. 
Kort och gott så var det ungefär så när Johan sov bredvid mig och jag lägger mig på kudden efter att ha sett criminal minds och stalker och precis ska till att  blunda och till min bestörtning ser att han lagt  sitt täcke fel väg. Han hade öppningen uppåt. 
Ljudökningen var minst 200% när  täcket lyfte lika fort som jag hann sätta mig upp för att vända täcket rätt väg åt honom.

Jag tycker jag var snäll. 

Det tyckte tydligen inte Johan.

 

I övrigt har jag lite problem med att någon andas på mig om det inte är mina barn, ljudet när någon tuggar något blött och pratar med öppen mun så man liksom hör hur maten ligger i munnen är inte heller någon favorit. Men det absolut värsta som finns är dock när en hund ligger bredvid i soffan och ska föreställa ens bästa vän och så börjar otyget slicka sig? Snacka om en negativ känsloreaktion med högt och snabbt stigande blodtryck. Det kryper i  mig bara jag tänker på ljudet. Ligger hunden i tvrummet och jag sitter i köket så hör jag det ändå, just det ljudet skär genom betong. Ljudet av hur de slickar sig i evigheter.

Omgivningen märker ingenting. Hur kan de INTE höra? Det är ju värre än naglar mot svarta tavlan eller bestick mot tallrikar - det riktigt kryper i mig. Jag börjar kanske skruva lite obekvämt på mig, men det slutar alltid med att jag  måste få hunden att sluta annars måste jag gå ut. Långt bort  från ljudet och ruska av mig obehaget. Usch. Det är rent omöjligt att sluta höra också. Det går inte hur mycket det än lever om.  Hur många 200% än ljudet ökar i reklampauserna eller hur mycket än någon tuggar något blött bredvid mitt öra. Slickljudet är värst och det tar sig igenom allt. 

Nu skulle man lätt kunna tro att jag har enormt bra hörsel men så kan inte fallet vara för pumpen till akvariet har gnisslat ett par veckor nu och väckarklockan kan ringa så många snooze att det egentligen inte lönar sig för grannarna att ställa ett eget larm då de vaknar fortare av mitt än jag själv. Jag har sovit mig igenom en brandvarnare med fullt larm och - tro det eller ej- en ansiktsmålning av mina fnittrande barn.
När jag vaknade skrattade jag gott åt hur de såg ut medan de också skrattade. Kruxet var att de inte skrattade MED mig, utan ÅT mig vilket jag förstod när jag yrvaket kom ner i köket och gick förbi spegeln. Tur det inte var permanent färg.