Ofrivilligt medlemskap
Jag satt ihopsjunken i soffan. Trött med sminket som tidigare suttit perfekt på ögonlock och ögonfransar utsmetat och mer dovsvart än rocksvart. Jag satt där i soffan med en kroppshållning som vittnade om att jag var orginalet, förebilden för alla nidbilder av de stressade, trötta, hängtissade och duschbehövande flerbarnsmammor som visas på humorsidor. Alla pratar samtidigt, alla vill de berätta viktiga saker som man varken ska eller vill missa. Alla vill de ha och alla har de rätt till uppmärksamhet och kramar, pyssel och bus. Tvätten ska tvättas, golvet ska dammsugas och maten ska lagas.
Det är därför man kan hitta en tom tallrik i toaskåpet ( min snabblunch i veckan)
eller därför som man hittar en dagsgammal tallrik med lunch i micron när man ska värma en ny tallrik dagen efter
Det är också därför ens livskamrat krampaktigt kramar ett gosedjur i en turbosömn som aldrig riktigt når djupsömnsstadiet. Glasögonen förvaras under denna korta stund smidigt nära ögonen för snabb påsättning.
Hursomhelst så tots att håret stod åt alla håll och att en och annan lock fastnat i soffknapparna lyckades jag sätta mig upp abrupt och alldeles för fort för att bespara min kalufs ett avsked det inte alls var redo för. En och annan tuffs hängde lika livlöst kvar i knapparna som jag kände mig. Insikten slog mig. Herregud, jag har ju inte bloggat på månader. Inte ens haft tanken.
Nu är det dock dags.
Jag har varit gravid och behövde slutföra min utbildning i princip mitt i förlossningen. Något som visade sig vara betydligt jobbigare än vad jag trott. Min kropp bestämde sig dessutom för att gå med i HH ( Hormoner och Hemorojjder). Jag tänker inte ens gå in på otrevligheten i det MEN ...de som varit gravida och fått ett ofrivilligt medlemskap förstår nog. (Skakar på huvudet och får frossa).
Cuppsatsen skrevs och slutfördes innan den 18 december. HH, utbränd och höggravid med vårt fjärde barn gjorde att blod svett och mååååånga tårar behövdes men till slut så kunde jag avsluta både skola och medlemskapet i HH. Allt detta har dock inneburit att den lilla energi jag hade gick åt till den glädjedans som dansades de nätter jag vaknade och förstod att halva natten fortfarande var kvar.
Anna Molly Irene Grynet Ström föddes den 26 december och det finns inga ord som beskriver den lycka och den kärlek som man på ett enda litet ögonblick känner. 22 dagar senare stod jag på scenen i aula aurora i Luleå tillsammans med en liten men tapper skara klasskamrater och en underbar liten flicka i barnvagnen framför mig. Svärmor och Svärfar var med uppklädda till tänderna eftersom det var klädkod. Tommy som trivs bäst i en jobbaroverall var så fin i kostym och vit skjorta. Bredvid mig stod Johan i kostym och höll min hand.
Min vapendragare. Min trygghet. Min stöttepelare. Att hålla hand har ingenting med ägande att göra, ingenting med att visa att "du är min" att göra utan det handlar om att tala utan ord. Det handlar om "Jag vill ha dig hos mig för alltid, släpp aldrig taget om mig".
