The D-day
Nu ligger jag här helt utmattad, vilket inte är så konstigt eftersom jag enligt prästen som döpte vår Molly med ett brett leende, stolt och med armen runt mina axlar berättade för församlingen att han på stenåldern minsann konfirmerat mig.
"Detta är sant" ekade prästens röst. Det står ju till och med här och så visade han upp min svågers smyckade fingrar - t r u e .
Jag skruvade lite på mig
Sant och sant tänkte jag.
Jag är inte från stenåldern, och varken min svåger eller hans tatuerade fingrar är medlem i kyrkan.
-nog för att jag föddes innan internet fanns men stenåldern?
-nog för att det står att läsa i 3 Moseboken i Bibeln att tatueringar tidigare ansetts som syndigt men inte längre och att det samtidigt som tatueringar var syndigt också var förbjudet att klippa eller raka sig.
Dessa "lagar" är alltså lagar som inte följs idag. Det är nog tur för de följs då speciellt inte av min helrakade kroppstatuerade svåger.
Hur sant det än är att det står t r u e på hans fingrar.
Min konfirmation, 1991, var i samband med att Lilly och Sussi var stora, i samband med att kopierade speldisketter lånades mellan varann och när castle vania, pro am och ice climbers var marknadens speljättar! Alla småsyskon lekte teenage ninjas turtles och det borde faktiskt prästen komma ihåg för han fick en turtles av oss i avskedspresent.
25 april, Markus namnsdag och The D-day.
Dopdagen.
Syskonen hade tilldelats olika uppgifter och de hade nerverna på utsidan.
Väl inpackade i bilen och äntligen, lagomt svettiga och stressade på väg mot kyrkan framkom det att en av dem vägrade utföra sin uppgift och det skulle jag meddela prästen annars....
"Jag vill inte heller" hördes ett bestämt uttande bredvid den hotfulle. Motiveringen "jag vill inte in på ungdomsfängelse" fick mig dock att spetsa öronen lite extra, så pass att jag lättat, men samtidigt förskräckt uppfattade storebrors uppmuntrande ord:
- Det är lugnt. Jag har ju ansvar för dopvattnet så tänder du eld på kyrkan släcker jag det direkt!
Livrädda gick vi så in i kyrkan, starkt medvetna om att burken hemma för svordomarsböter innehåller mer pengar än nöjeskontot men trygga i att vi hade en jourhavande brandman med oss.
Det var också en tröstande tanke att svordomsburken bötfällt friskt denna morgon om vi skulle behöva skänka en större penningagåva till kyrkan som plåster på såren efter ceremonin.
Väl där framme stod de tre barnen dock tysta och fina och log. De log så skenheligt de kunde. Det syntes inte ett spår av något ret, bus eller andra tendenser som skulle öppnat dörrarna för varken ungdomsfängelse, uteslutning ur kyrkan eller en stor donation.
Efteråt fikade vi tillsammans. Släkt och vänner i en brokig samling som vi alla har förts samman av och genom kärlek.
Kärlek till varandra, livet och det finaste och värdefullaste som finns. Barnen.
Jag drar ett djupt andetag. Mollys huvud doftar kärlek.
En blandning av alla pussar och kramar från de hon omgetts av på denna dopdag. Denna dagen D.
Se så fint och harmoniskt det ser ut?
Sanningen bakom:
Men så så värt det:
