död och återuppstånden
Jag har glömt berätta om när vi för ett par veckor sedan skulle åka bort jag och min familj på en liten festligare tillställning. Alla var vi på gott humör och de av oss som fortfarande har hår hade perfekt lagda hårstrån i fina skötsamma frisyrer. Kläderna var hela och rena och strykna. Svagt i bakgrunden hördes en klassisk melodi som blandades med barnens låga glada röster. Det doftade fräsht runt om oss av nytvättat linné tack vare det doftljus som stod och brann stämningsfullt på bordet. Familjefotograferingen innan avfärd gick felfritt och vi behövde inte ta om ett enda kort. Alla tittade i kameran samtidigt, ingen gjorde någon grimage och inget husdjur gick precis förbi när kameran sa "klick". Tillställningen avlöpte konfliktfritt och på morgonen, vaknade jag till att solens strålar värmde mitt ansikte. Barnen låg i sina sängar, Johans snarkade lätt bredvid och mitt hår var så där ruffsfint på något sätt. Den här dagen blir nog perfekt tänkte jag samtidigt som jag glad i hågen vinkade till de två svanar som kärleksfullt flög i formation utanför mitt fönster.
#LURAD! #aintgonnahappenthisdecade #aprilapril #not
Det var verkligen inte så där verkligheten gick till. Nej nej. Istället vaknade jag abrupt kring tretiden på natten av att ett barn skakade mig så pass att ett utslag på richterskskalan registrerades.
"vad har hänt? "
"Inget, jag bara längtar efter dig "
Hjärtinfarkten var nära och den vilt rusande pulsen gjorde att jag började toksvettas och febrilt försökte jag sömndrucket fokusera fast blicken på barnet men ögonen envisades med att efterapa krokodilernas dödsrullning. Jag försökte få musklerna i ansiktet att samarbeta så pass att jag kunde, med sluddriga ord förklara att det var ju snällt, att jag också längtade efter barnet men att man vanligen inte stiger upp mitt i natten för att uttrycka längtan efter någoting annat än sängkudden.
När så morgonen kom med ett grått dis så var det med mörka ringar under ögonen och ett ruffs i håret som bäst skulle retts ut med en gaffel som jag försökte ge alla hungriga barn, hundar och katter frukost för att sedan vinka hejdå till dem när de sprang mot skolgården för att hoppa hopprep tätt följda av katten som lyckligt sprang efter.
Det var en kort senare som det hände. För andra gången blev jag så rädd att jag skulle behövt krishantering. Tydligen dög inte den frukost som bjudits till katten Nova utan hon hade helt enkelt tagit saken i egna tassar och fixat en mer närodlad och färsk frukost.
Miss Mus.
Jag blev så rädd att jag dog när jag såg vad hon hade i munnen. Tappert och - inte orädd - men däremot livrädd återuppstod jag för att kunna ringa till barnen och förklara vikten av att inte släppa in katten under ett par timmar så naturen kunde mus-sanera henne först. Jag stammade också fram att i famtiden behövde vi vara starka tillsammans inför kommande musattacker och komma ihåg hur gosekatten kallblodigt visat upp äckelhetens största äckeldjur. Den lilla musen.
Jag blir aldrig mer mig lik.
Jag blev ärrad för livet.
