Det många tänker men inte vågar säga.
Jag vill börja med att klargöra att jag har ingenting emot varken överviktiga människor, tiggare eller dem som hjälper tiggarna med allt vad de endast kan och lite till. Detta handlar om samhällets påverkan på hur vi behandlar oss själva och andra. Alla får ser ut precis som de vill, jobba med vad de vill och huvudsaken är att man är nöjd och glad. Lyckan ska ju inte sitta i en byxstorlek, att komma i en bikini från Panos Emporio eller i vilket yrke man valt men mitt senaste besök på en snabbmatsrestaurang och ett sjukhus gav mig lite funderingar om både övervikt, tiggare och sättet vi väljer att acceptera och uppmuntra tiggarnas öde.
" åh, jag orkar inte en hel kaka. Ska vi dela?"
" jag beställer gärna en barnbox"
" jag tar ett minimål... ... med plusplus meny"
...dessutom händer det då och då att andra i kö får en: ska du verkligen äta allt det där-blick när man beställer ett vanligt skrovmål eller en kladdkaka med grädde på. Handlar detta om en önskan att vara någon annan, någon man inte är eller handlar det om en dålig självbild där man inte värderar sig själv utifrån de rätta grunderna och där det känns bra att få andra att känna sig stora i maten och onyttiga också, trots att man förmodligen går fran bordet hungrig?
Och varför har jag ens lagt märke till detta? Vad säger det – egentligen – om mig?
Hur vi väljer att reflektera över oss själva och vårt eget beteende och vårt eget förgivettaget, våra egna omedvetna och medvetna förväntningar och krav på våra medmänniskor? Dessa är avgörande för hur vi faktiskt också uppfattas av andra.
När jag besökte sjukhuset häromdagen möttes jag i huvudingången av tiggare.
Att välja just ett sjukhus menar jag är att gå för långt och inte bara en gräns är korsad i det valet utan flera. Jag är en hjälpsam person, en person öppen för mångfald och öppna gränser i mångt och mycket men tiggartrenden förstår jag mig inte riktigt på. Varför låter vi oss luras? Svensken som annars är så misstänksam , lagom och (faktiskt) jantelagsfärgad väljer att inte se den iphone 6 som tiggaren har framför sig. Hur går det till? En dag såg jag till och med en av dem ta en selfie och visst får väl även tiggare göra det men lite funderingar kring den efterföljande uppdateringen fick jag faktiskt. Var det "ännu en dag på jobbet" " glöm inte att swisha in på mitt konto" eller vad?
I Sverige lever de flesta efter den normen att vi ska arbeta, inte ge upp för någon motgång utan kämpa på och se möjligheter istället för motgångar och att det är lite fult att be om socialhjälp om man inte verkligen verkligen behöver det. DÅ är det en självklarhet och i det läget är det ingen som tittar snett på att den möjligheten – och rättigheten – används. . Huvudsaken att det verkligen är så att det behövs.
Trots detta och trots att det finns en uppsjö av information och tecken på att många tiggare inte riktigt är så fattiga som de utger sig för att vara är det otillåtet att ifrågasätta dels tiggarna själva och dels sättet vi uppmanas att hjälpa dem. Tiggarna beskrivs som trötta och kroppsligt påverkade efter sin jobbardag. Det är kallt och jobbigt att sitta stilla en hel dag, klart som tusan att kroppen till slut börjar säga ifrån om man sitter still en hel dag, dessutom utomhus. Tiggeri har gått från en livssituation till att bli ett yrkesval.. Ett svartjobb. Även tiggeriet har hittat nya forum och muggarna byts ut eller kompletteras med både swish och bankkonton.
Om summan som växlas in varje kväll enligt vad som sägs stämmer så är det betydligt mer än vad många anställda tjänar genom att arbeta och betala skatt, mer än vad många familjer någonsin tjänar tillsammans - efter skatt. iphone 6 och sedlar trängs i Hellehansenjackans fickor. Fickor som inte många av oss någonsin kommer att ha möjlighet att stoppa händerna i – trots att vi har ett arbete att gå till och en lön varje månad.
Självklart ska vi som kan hjälpa de som behöver det, och självklart kan vi dela med oss av vårt överflöd men ska vi hjälpa utan bakgrundskontroll? Ska vi verkligen helt okritiskt skänka pengar, mat eller kläder varje gång vi går förbi? Vi efterfrågar och kräver källkritik i andra sammanhang men inte när det gäller tiggeri. Vilken trend uppmuntrar vi då?
Det är självklart att en överviktig människa måste äta, lika självklart som en mullig eller smal måste äta. Det är självklart att vi ska hjälpa de som behöver hjälp men vi bör fråga oss hur och hur mycket. När är gränsen nådd för hur okej det är att ta en stol och sätta sig ner med en tom kaffemugg dag ut och dag in? Vad är det som gör att vi måste låtsas äta mindre än vad vi egentligen vill och behöver?
Till våra tonåringar säger vi ” lita inte på andra att ta hand om dig, du måste förtjäna ditt levebröd”. ” du kan inte bara sitta här och förvänta dig att vi ska ta hand om dig hela livet, du måste ta ansvar själv” ”sök jobb” ” lär dig söka jobb-kurser finns för dig saom är arbetslös”
Jag har – verkligen inte - något emot överviktiga eller tiggare men ingen ska komma och påstå att en överviktig äter som ett barn under 12 år (rätt till en barnbox). Ingen ska heller komma och påstå att tiggeri inte är ett yrkesval för vissa - inte alla - men för vissa. Generna kan vara en förklaring till att vissa har svårare att gå ner i vikt, medan andra har svårare att gå upp i vikt men överviktiga personer har i regel inte en långsammare ämnesomsättning än smala. Det är likadant med tiggare. Det finns dem som verkligen har ett helvete, som har en funktionsnedsättning och som har en familj hemma som de skickar pengar till men det är inte jättevanligt att det verkligen verkligen är så. Att tiggeri är så vanligt beror - ttror jag - till viss del- på att vi ger så mycket, hjälper så mycket. Vi visar att det är okej att ta en stol och sätta sig rätt upp och ner och hålla fram en mugg som med jämna mellanrum töms på pengar för att tala till folks välvilja och dåliga samvete med sin ekande tomhet. Normen att man inte ska ifrågasätta varken tiggarna eller det sätt de hjälps på bidrar till att det tiggs i allt större utsträckning. Vi skapar möjligheten att åka och tigga i ett annat land istället för att försöka ändra situationen och omständigheter hemma så att man inte behöver sitta utanför ett sjukhus hundratals mil hemifrån med en mugg framför sig - med eller mot sin vilja.
Ja, jag har skänkt till tiggarna.
Nej jag vägrar att inte kritiskt ifrågasätta.
