Orden Jag Tänker

Har ni hört någon säga "jag är trött och hungrig fast glad?" 
Det var med största sannolikhet inte jag som sa det. 

Jag är en av dem som behöver be om ursäkt för allt jag sagt eller säger när jag är eller har varit hungrig. 

 

Det kan vara därför som människor i min omgivning tenderar att ha med sig druvsocker för att lämpligt kunna erbjuda mig vid minsta lilla tecken på sockerfall -  och ändå har jag inte problem med diabetes eller ämnesomsättning eller så utan mina problem är som många andras relaterat till ett minskat kalorintag vissa dagar. Dagar när byxorna tränger extra hårt. 
Det här är nog (tyvvärr) inte så ovanligt i dagens samhälle där både storlek och människors spärrar ser ut att vara utsatt för ett attentat med målet total eliminering.  

 

Jag har tänkt på det här med spärrar och vad man kan göra och inte göra, eller rättare sagt vad som är okej att göra och inte. Jag tycker mig se en förskjutning i värdegrunden mot att vi inte bryr oss om hur det vi gör eller säger påverkar den person vi förhåller oss till.  Aftonbladet publicerade en artikel häromdagen om att så mycket som varannan kvinna har blivit kränkt på internet. Varannan?!?! Jagblir rädd. Vad händer med oss? Och varför förstår vi inte hur det påverkar självkänslan och kanske livet lång tid fram för den som blir utsatt? Artikeln menade att vi vuxna bör göra för vana att inte bara fråga hur våra barn haft det idag på skolan utan också hur det varit på nätet. 

Vi behöver till och med lagstifta för att inte använda mobiler samtidigt som vi befinner oss i trakfiken. Är inte det väldigt självklart att man inte gör? Oavsett om man är hungrig eller inte? Jag menar det kan ju vara bra om man inte krockar på väg till lunchstället man försöker checka in på på fejjan då lär ju hungern bli än värre och spärrarna än längre bort från vad som är okej. 

Att kränka varandra via internet är så enkelt och så utan ansvar på något vis. Man taggar en person här eller där på någon taskig bild, lägger upp bilder på människor som man inte frågat och som är allt ännat än fördelaktiga. Man för diskussioner på en nivå som är under all kritik och det är så lätt och enkelt att skriva vad som helst och sedan skylla på självsanering när vänlistan blir mindre. Ett ryck med axlarna och en nonchalant vinkning på på axeln som visar att man borstar bara av sig det. Men är det lika enkelt för den taggade eller den på bilden att borsta av sig tusentals delningar? Är det lika enkelt att svälja den klump i halsen som innehåller lika många tusentals tårar av skam känslor? 
 Vi lever på allvar i en låtsas värld där vi gör och utsätter både oss själva och andra för högst verkliga saker i en verkligt overklig värld. 


Det är samma med det här om kroppsidealen. det är lika overkligt och lika fritt från spärrar. Mia skäringer skriver i sin omtalade blogg "Möjligtvis får jag det där efterlängtade gluggen mellan benen i graven. Zize zero i jorden som jag åter ska bli" 

Dessutom är det ofta kränkningar i dubbla led. Man kränker den man taggar under bilder på någon helt främmande människa i en taskig situation om och om och om igen. Ofta är personerna på bilderna antingen tjocka, fula eller ovårdade på något sätt och taggningen innebär en liknelse eller en åsikt om att de två hör ihop på något sätt. . Återigen är det kroppsidealet vi alla hjälper till att upprätthålla när vi delar vidare, taggar vidare. Ingen tänker på att de personerna på bilderna är någons man eller fru, någons barn eller mamma och pappa. Någons "finaste i hela världen".

Samtidigt sitter vi hemma vid middagsbordet och i bästa fall för ett samtal med familjen utan mobiler om hur det är okej att man ser ut som man gör och att alla är fina precis som de är när man i nästa sekund nyper sig i handtagen runt midjan, slänger på sig träningskläderna och visar dem att egentligen...i den verkliga låtsasvärlden lever vi nog inte riktigt som vi lär. Där lever vi size zero och kränker varandra. 
På samma sätt som kränkningarna leder till att unga flickor tar sina liv i förtvivlan över mobbingen tar denna hetsbantning också våra liv. Om inte annat vårt glada liv.
Det eliminerar vår värdegrund.