Å vem rår för det här då?
Vi behöver bli bättre på att förlåta oss själva.
5:2 dieten, kalorisnålhet, cambridge, lchf eller vad kan det vara så är ältandet och skulden helt befriad från metoder som ska göra underverk med vår självkänsla. Istället ska vi nå lyckan genom metoder som skapar skuld och en syn på sig själv som mindervärdig. VArför finns inga dieter mot att vara för hård mot sig själv? Skulden som äter äter och frossar. I din själ och i din självkänsla. I ditt hjärta och i din din stolthet. I dina försök att leva i ett kärleksfullt förhållande med dig själv. Få saker äter så hejdlöst glupskt och fult. Få saker tar så mycket kraft som skuld och skam.
Vad är grejen med det här? Varför är vi så hårda med oss själva? Alla har vi väl gjort tokiga saker. Ingen är perfekt. Att skapa syndabockar leder ingenstans annat än till kränkningar och upprättandet av något som strider mot mänskliga rättigheter. Rättigheten om alla människors lika värde. Acceptera och förlåt dig själv. Tyck om dig själv och gör det du vill – inte det andra tycker att du ska.
Inte ör det underligt att det fortfarande finns krig. Titta bara på små grupperingar som går ihop och hatar tillsammans även om gruppen som en enhet inte har något med saken att göra. Hata är något man tydligen ska göra i grupp för att skapa bekräftelse över skuldfrihet. Föga tänker de på att om man ber om ursäkt för den del man är ansvarig över själv så släpper en del av de hemska känslorna och karvandet ur själen avtar. Ta för helvete ansvar själv och lev i nuet, gör ett avslut.
Ett avslut. Ett avslut som inte behöver innebära negativ pessimism i ett ständigt eftersök på vems felet är, vem ska man skuldbelägga. Alla utom spegelbilden är potentiella syndabockar för er som lever för att få andra att må dåligt. Allt för att tillfälligt må bättre, känna sig som den bättre.
Jag har inga problem med att se mig i spegeln. Alla gör fel, även jag, Jag kan i alla fall erkänna det, det är mer än vissa andra. Jag fattar att jag borde blåsa omkull men jag går vidare. Vissa dagar kanske vingligt, men jag går. Kanske är det på grund av det som ni envist fortsätter försöka välta mig om och om igen. Blir det lugnare om jag faller? Om jag lägger mig ner platt och erkänner alla världens orättvisor och fel som mitt? Skulle ni må bättre då?
Jag försöker tänka på livet från ett helliopterperspektiv trots att jag aldrig flugit helikoter. Jag noterar flyktigt i tanken medan fingrarna dansar över tangentbordet att det faktiskt är märkligt att jag aldrig flugit helikopter eftersom en av mina bästa vänner i barndommen hade en helikopter. Var det rädsla som satte stopp för framtiden redan då? En rädsla som utgjorde farthinder i vägen mot att hitta hem, hem till mig själv?. Insikten i det får ytterligare en kastvind att utlösa att jag tillfälligt tappar andan av skuld - mot mig själv men så försöker jag återigen se på livet från ett annat perspektiv än mitt eget tunnelseende . Det som försöker blåsa omkull mig idag kanske jag inte ens kommer ihåg om ett par år? Och allvarligt, ärligt talat - behöver och bör man sörja personer som ständigt försöker sänka din självkänsla? Som kritiserar och skuldbelägger?
Var lite snäll med dig själv och t ä n k snälla tankar om dig själv så släpper oron över att vara roten till allt ont som händer. Har man gjort sitt bästa så räcker det. För att kunna älska sig själv måste vi sluta oroa oss för minsta lilla. Sluta se andras bekräftelsebehov som en sanning. Som en sanning om dig själv som du slut börjar tro på för att det blåser så förbannat.
Jag försöker hitta hem, hem till mig själv. Jag har hunnit en bra bit på vägen i att hitta modet att göra viktiga förändringar. Modet att vara sann mot mig själv. Jag klarar mig. Jag måste.
Hur går det för dig?
