Orden Jag Tänker

Jag har inte känt mig redo att skriva ett blogginlägg på bra länge, 
Mikaels förmodligen andra, men mycket oväntade epilepsianfall en Lördagmorgon för några veckor sedan satte stopp för förmågan att översätta tankarna till ord. Mina tankar har snurrat runt inom mig likt en orkan. Orden har fastnat inom mig och vägrat komma ut. Mina ögon har varit vakna, mina lungor har andats men allt har varit på paus på någotvis. Den här bloggen heter Orden jag tänker och jag tänker mycket tankar som blir till ord, men nu, nu har jag provat att ha så mycket tankar att jag har behövt vara tyst. Tyst för att inga ord har kunnat beskriva de känslor som mitt hjärta känt och de tankar min hjärna har tacklats med. 
Ångesten och oron har gjort mig spänd, fokuserad,rutinbestämd, trött, gråtmild, känslosam, lättskrämd och oerhört inåtvänd. Jag har varit närvarande i sociala sammanhang, men inte där i tanken. Inte med på riktigt. En illusion av mitt forna jag, en dålig kopia. För utsidan har också varit tydligt påverkad. Mörka ringar under ögonen, dålig kroppshållning och en hjärna som ständigt känns nedkopplad och tung. Samtidigt hela hela tiden på helspänn och redo att agera. Barnepilepsi kan komma i årskurs 2 eller 3, anfallen kommer ofta på förmiddagen och växer bort i puberteten. Det kan komma fler anfall, det kanske inte kommer något mer överhuvudtaget och det är inte farligt. 

Det är mitt halmstrå nu som håller upp mig. Det är de ord som jag håller fast vid.
Det är orden jag tänker just nu, alla har vi kapitel i våra liv som vi inte vill läsa högt, denna stund när oron, ångesten och nedstämdheten var stor var ett av dessa kapitel för mig.  Jag behövde vara tyst.
Johan höll min hand - också tyst, också i behov av det och vi kan återigen tacka gudarna att vi har varandra när det stormar.  

Samtidigt som en del av mig är på paus, fortsätter familjelivet i sitt vanliga tempo. Läxor, tvätt, bråk, sång, backflips, räkningar, mat, fika och hundar. Kaos, både kontrollerat och inte, backlflipsen likaså. Ibland ryker det en lampa eller två, ibland går det bättre. 
Min börs är lika gråtframkallande som en lök, det värker på så många ställen och i så många ben i kroppen att en aborre känns som en tvillingsjäl. 

Efter att vi varit på EEG i Skellefteå med Mikael skulle vi fika på stans bästa café- enligt SSk på Klin Fys Lab Expressohouse. 

Våra cafe´besök är helt sinnessjuka. Detta blev inget undantag. 

Förra gången vi storslaget skulle fika ville jag på Victorias med min man. Jag hade så sett det framför mig, hur vi skulle sitta där och dricka kaffe, äta en god kaka och njuta av stunden. 
Verkligheten såg lite annorlunda ut då min man efter att ha beställt kommer med  EN kaffekopp och EN sockerbit. Fattas gjorde alltså kaffekopp nummer två och de goda kakorna jag sett framför mig. 

Tydligen var det alldels alldeles för dyrt för att det sklulle vara värt det.

Om börsen får mig att grina lika lätt som en lök kan jag  medela att läxan borde ha satt sig i minnet på johan eftersom en citron kändes söt och passionerad motför hur stämningen blev därefter.
Väl på expressohouse så beställde vi kaffe till 2 personer, 1 st chokladboll till Johan, en ramlösa till mig och 1 milkshake till Mikael . 
160kr. 
Han sa inget, drog kortet och jag blev riktigt imponerad. Biltemas kaffe och bulle 5 kr kanske äntligen äntligen var ett minne blott tänkte jag. 

Verkligheten såg även denna gång ut på ett annat sätt.

Han skulle prompt ha med sig kaffekoppen hem, med den slutsumman måste de ju ingå?  När jag vägrade detta så menade han att han i alla fall aldrig i hela hel*te skulle ställa bort fikabrickan. Det fick de i alla fall göra. 
Jag ställde bort brickan och började sakta inse att min man är nog ingen cafe´älskare. 

Bilderna talar sitt tydliga språk. 

Ett happyface och ett ... ja motsatsen. 
ett worryface och så löpsedeln ...