Orden Jag Tänker

 

Det finns inte jätte många som verkligen känner mig, och dem som gör det är en oväntad brokig skara. 
Det här med att släppa in vissa och att stänga vissa ute är en konstig bana. Vad är det som gör att man väljer vissa, att man ur en mängd människor och egenskaper väljer ut några som man släpper in i det där innersta? 

Måste vara personkemi, likt den kemi som avgör om vatten blandas bättre med olja än med karamellfärg? 

Det är december nu och en månad som andas familj, samvaro och harmoni.
I ett hörn av det hela kan det finnas en uns av stress, krav och måsten men det är helt självpåtaget. Det blir vad man gör det till. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det beror så på vad man gör det till. Det är dina egna krav och måsten som orsakar stressen och den bittra negativa känslan som julen ofta medför.
Jag och julen blandas som vatten och karamellfärg till en julröd klart lysande färg. Jag älskar att julpynta, att mysa och inandas den harmoni och det lugn som det röda och ljuset från alla brinnande stearinljus medför. Att skala en mandarin, äta en pepparkaka och krydda luften vi andas med glöggkryddor.
Barn som fnissar och skriver önskelistor, rök som stiger rakt upp i den kalla midvinternatten och som skänker julefrid till de ser det från rimmade fönster.

 

 

Istället är det för många tvärtom. Suckarna färger vårt synfält lika grått som en rökpuff från vedpannan gör. Vi bara surar, svettas och gnäller.

Det är likadant med vänner som vi väljer att omge oss av. 
Personligen vill jag bli glad och upplyft. Sporrad och uppmuntrad till att visa mitt glada jag. Inte prata skit, älta och gnälla över det ena och det andra. Att inte duga trots att man hela tiden gjort sitt bästa och verkligen försökt visa hur mycket man tycker om sin vän och hur mycket man är villig att göra bara man kunde få tillbaka samma sak, samma stöd och samma trygghet i att inte vara ensam i motgångar, medvind och vardag. 

 Att inte vara ensam i tvåsamhet.

En gång sa en vän till mig att nu har jag slutat krusa, passar det så passar det annars passar det inte. Det var mer sanning i det än jag då trodde. För det är faktiskt likadant tvärtom, passar det inte så passar det inte och man måste vara respektfull och kunna tänka på andras perspektiv även om man samtidigt är mån om sin egen integritet. 

Jag är inte förvånad alls att alla dessa känslor dyker upp nu i jultid. Julen gör det med folk. Den berör. 
Man blir satt i en speciell mode, där man vänder ut och in på sina känslor och reflekterar och funderar i stilla lugn i skenet från sterarinljusen som brinner. Det sprakar från kaminen och under alla snöbetäckta tak och den stjärnklara himlen så finns det olika öden, olika historier som alla har flera perspektiv. Flera olika lyckade kemiska blandningar. Allt från karamellfärg till olja. Sedan vilken lösningsförmåga som finns beror så på ingridienserna i varje soppa. 

 

Koka soppa på en knapp det är det många som gör tyvärr. Kanske inte det spelar så  stor roll om hundra år, men här - i dag- låter vi det spela en så stor roll att man inte låter det bara passera som de stormarbyar som blåser förbi nu och då. Kvar finns stormfällor som vi jobbar hårt med att ta bort, istället för att låta dem ligga och färga marken av historien. Vilka ärr är du villig att att ha kvar ? Och vilka är du villig att lämna bakom dig? Vilken framtid vill du ha? Det är frågan. Aktiva val man faktiskt gör.

Jag säger God första advent och försöker se det vackra och det positiva runt mig. Sedan har jag mina ärr men jag väljer att försöka minnas dem som erfarenheter inte som en negativ världsbild jag är ålagd att återuppleva. Det är en del av mig, men de ÄR inte jag...inte på något sätt. Jag själv är ansvarig över den jag väljer att vara. det är mitt vuxna jag.